Rädd eller ej....

Jag har tidigare skrivit om mina rädslor och nu kommer följetången (stavas det så???) om min rädsla att rida ut. Igår stod jag åter igen öga mot öga igen mot min rädsla, men även ett av mina mål i höstens planering. Jag red ut igen på en häst jag bara hade ridit en gång innan och då gick det inte alls bra. Jag red Figaro....Själva uteritten gick egentligen bra, eller inte...Vi skulle rida på en liten skogsstig och jag insåg ganska snabbt vart vi var på väg och någonstans när jag började inse vart vi var på väg så började jag stressa upp mig.Jag började inse att jag inte tyckte om det och att jag inte kommer att klara det. Vi var på väg mot en brant, jättebrant backe, som vi skulle rida nerför och som endast har en liten stig som går nerför. Jag såg "stupet" och fick panik. Verkligen panik! Det är inte mycket jag får panik av, förutom broar som jag måste gå över, vilket jag avstår, alltså håller jag mig borta från broar som jag måste gå över...Jag började faktiskt att gråta av ren panik. ALLA i gruppen måste ju ha tyckt att jag var världens mes. Men jag kände paniken komma och jag kunde inte hejda mig. Jag ville verkligen inte rida nerför. Men tillsist, gråtandes red jag ner för "stupet". Lena red jämnte mig och höll i hästen samtidigt som  hennes häst gick lite framför min. Nu efteråt insåg jag att det kanske inte var så säkert det heller, men hade jag fått  bestämma hade jag gått nerför backen... Men nu har jag utmanat mig ytterligare en gång, men kände inte alls att jag  kunde njuta av ridningen igår. Jag förstår inte varför jag blir så rädd, varför jag inte kan njuta som alla andra av att rida ut? Jag känner mig inte osäker längre då jag vet att jag skulle klara av vissa saker som skulle kunna hända när man rider ut. Ändå stresar jag upp mig....Varför gör jag det???

Figaro