En sån där perfekt dag....

Idag var det en sån där bra dag. En dag då jag fick massor med positiv energi och en sån där dag som alla borde ha lite oftare. Jag kände att det var alldeles för längesen jag hade en sådan dag, en sådan där dag då jag umgicks med människor som betyder något för mig. Jag umgicks med min allra bästa vän sen högstadiet. Tyvärr blir det alldeles för sällan nu för tiden, men det är väldigt underbart när vi väl ses. Det är en sådan där vän som vet allt om en som man kan prata med allt om och som alltid finns där för en. Jag önskar verkligen att alla har en sådan vän. 

Idag insåg jag också att jag måste nog vårda mina sociala relationer bättre. Även om jag vet att min vän alltid kommer finnas där för mig, så insåg jag nog också att man behöver nog vårda relationen för att den ska bestå och vara så där bra som relationer mellan två vänner faktiskt ska vara. Jag vet att jag är SUPERDÅLIG på det, men 2018 ska vara ett år då jag verkligen vårdar mina sociala relationer som betyder något för mig. Det är några få sådana relationer jag har och dom ska jag vara extra noga med. Låter kanske dumt, men med åldern har jag faktiskt insett att kvalité är viktigare än kvantitet. Så låt 2018 bli ett bra år med mer umgänge av personer som ger positiv energi oavsett om det bara handlar om en snabb fika eller en lång date. För allting räknas. 

MEN jag är trots allt väldigt glad över min kära vän som alltid finns där för mig....LOVE YOU <3

Tillbaka blick på året som gått....

Nu är det en dag kvar på detta året. En dag tills det är ett nytt år. Så vad är det som har hänt under detta året? Jag kan nog säga att det inte har hänt så mycket som är anmärkningsvärt att berätta om, förutom att jag åteupplivat denna blogg, jag har arbetat för mycket och jag har nog inte varit världens bästa mamma. Men det är smällar man får ta ;) MEN jag har ändå haft ett bra år. Kanske inte ett år som går till historien eller som sticker ut. Det har varit ett år då jag umgåtts mycket med släkt och ett år som jag faktiskt mått väldigt bra. Ett år som inneburit en hel del val både när det gäller mitt mående, min häst och vad JAG vill med mitt liv. Även om det inte har varit några speciella beslut så har det ändå varit små vägval jag har stått vid och jag tycker ändå att valen jag gjort blivit bra. Sen kanske 2018 visar att det var dåliga val, val som jag kanske kommer ångra. Men under 2017 har det varit bra val.

Jag har dock gjort lite impulsiva beslut som kanske inte varit bra, men beslut som jag trots allt inte ångrat. Beslut som jag dock har lärt mig av och som fått mig att inse vad som faktiskt är viktigt i livet. Beslut som antagligen gjort mig till en bättre människa i slutändan tror jag. Dock så har jag några få nyårslöften och det är att jobba mindre, ett löfte som jag faktiskt kommer införliva ;) , jag ska utvecklas och försöka nå målen jag har kring Cillahästen, jag ska BARA umgås med personer som jag tycker om, som ger mig glädje och lycka i livet. Jag ska faktiskt ta bort de personer i mitt liv som inte tillför något annat än negativ energi. Även om jag kanske inte fysiskt kan ta bort dom ur mitt liv så ska jag lägga mindre energi på dom, och faktiskt skapa ett mående för mig som gör att jag mår bra. Egoistiskt kanske? Men jag lärde mig under 2017 att faktiskt skala bort personer som inte tillför positiv energi utan som bara ger mig irritation och negativa tankar. Så nu ska jag välkomna 2018 med positiva tankar och med stor förväntning på nya utmaningar och nya lärdomar. Så nu hoppas jag att ni får en riktigt bra nyår och ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Så ses vi med ny energi, nya förväntningar och nya utmaningar =)

Snart nytt år....

Nu går jag snart på mitt sista pass för detta året och för första gången på evigheter kommer jag införliva ett nyårslöfte jag haft alla år sen jag började jobba, i allafall de sista fem-sex åren. Att jobba mindre ;) Eftersom min arbetsgivare anser att jag jobbat för mycket under 2017 så får jag absolut inte fortsätta arbeta som jag gör vilket resulterar i att jag inte får fortsätta arbeta extra på mitt gamla atbete. Tråkigt då jag tyckte om sättet jag arbetade på. Så nu får jag väl engagera mig med att rädda världen endast på kvällar, nätter och helger... Så tänk vad massa fritid jag kommer få över och tänk vad jag ska bli rastlös. Frågan är vad jag ska göra med all mon fritid och med all tid jag får över när jag inte får arbeta som jag gör????? Kanske ska upprättahålla bättre ordning i hemmet? Nåja, vi får väl se vad vi hittar på .... Men till er alla där ute. Ta det lugnt på nyår :) 

Älgar på tur

Idag var det återigen uppehåll. Igår red vi ut med en fjording som står i stallet och idag tänkte vi ta samma runda. Cillahästen behöver få komma bort lite från manegen och det eviga tragglandet. Så ut på tur tänkte jag. Allting gick jättebra, vi till och med travade en liten bit innan vi kom till skogspartiet som vi måste rida igenom. Allting bara flöt på utan några som helat problem. Jag njöt faktiskt av själva ridturen och även om det sprang en liten hare eller kanin eller kanske en katt inne i skogen som Cillahästen reagerade på så gjorde hon inget. Hon var så lugn och det var så kul att rida ut. MEN när vi skulle rida förbi en soptunna så fladdrade det till i en plastpåse som satt fastknuten på locket och så var det något annat hon såg. Så hon hoppade åt sidan men det gjorde inte så mycket. Vi fortsatte framåt. Inga problem som helst förutom att hon nu var lite mer allert och på sin vakt. Mycket halter och försök att få henne att komma ner i hovarna fick jag arbeta på. Tyvärr när vi kom till en liten öppnare del så såg hon något, jo, två älgar som sprang förbi ut på en åker och in i skogen. Cillahästen blev spänd och rädd. Hon frös till is och ville inte gå framåt. Lite övertalning så gick hon några steg framåt sen några steg åt sidan och så trippade hon på stället. Sakta sakta kom vi framåt. En spänd häst som gav i från sig varningstjut var femte meter satt jag på. Jag försökte tänka positiva tankar och jag försökte tänka att mitt mål var att inte sitta av och att få henne att tänka på andra saker genom att göra halt, skänkelvikning över vägen, lite öppnor och så vidare. Men Cillahästen var väldigt uppjagad och hon blev mer och mer uppstressad. När vi kom till hagar där det står några hästar var hon så upp i varv att hon travade på stället eftersom jag höll in henne. Jag beslutade faktiskt att sitta av och arbeta henne från marken. När vi gick förbi hagarna med hästarna som hon dessutom lyckats jaga upp så fick jag henne lugn och jag kunde sitta upp igen. Visst var hon fortfarande lite allert och lite spänd men det hon var i allafall nere i sina hovar nu. Så visst kanske ett underlag men jag överlevde ;) så imorgon blir det nog till att longera henne i manegen eller kanske rida. Vi får se... men hovslagaren kommer så då blir det inte så mycket arbete den dagen. Sen får jag nog arbeta lite i manegen för att kunna vara med på kursen som är i januari .... jag ska även fundera mer över mina mål....

Nu är snart året slut och nu är det snart dax att börja fundera på lite mål, nyårslöften och lite andra saker som tillhör det nya året. Har ni satt upp några? Jag har inte satt upp några direkta mål än eller några nyårslöften, men något jag har kommit fram till i allafall är att jag ska tänka mer på mig själv, att jag ska ta bort personer som inte är bra för mig, personer som inte tillför mig något utan som bara tar energi från mig. Sen ska jag försöka fortsätta min utbildning på Cillahästen. Jag ska verkligen lägga alla mina rädslor åt sidan och bara hoppas på det bästa. Visst lite farligt kanske, men det är något måste tror jag bara för att jag ska komma vidare. Jag kan inte sitta och vara rädd hela tiden [vilket jag i och för sig inte är men när man kommer till vissa saker är jag rädd] när jag ska göra saker jag blir osäker på. Så det är bara att bita ihop. Vad ska jag göra mer? Jag vet faktiskt inte. Men som vanligt ska jag väl arbeta mindre, gå ner i vikt och bli en bättre förälder.....

Nåja, jag får väl tänka lite till. Vad har ni för mål och nyårslöften?

Julafton...

Nu är strax julafton slut och det är dax att titta framåt mot juldagen och ännumera mat och socialt umgänge ;)

Hade tänkt att skriva om social misär som faktiskt finns på julafton hos vissa familjer och hur vissa barn far illa. Men jag orkar inte. Jag skjuter den tanken åt sidan och hoppas att alla hade en lila lugn och stilla jul som jag. Så njut av julen och dess lugn för snart har man helt glömt av det när verkligenheten kommer ikapp igen ;)

Dan före dan...

Idag var vi som traditionen säger i Öxabäck och träffade hela tjocka släkten. Min moster, mina kusiner och deras vuxna barn med respektive och så deras barn. Så skoj. Även om man pratar mest med dom man umgås mest med så därför satt jag och pratade med min favorit kusin, kusin vitamin och hennes familj. Trevligt var det i allafall. Och jag fick se ett kort jag tagit på världens sötaste Folke. Så kul att se det framkallat och i en fin ram. Folkes farfar fick nämligen det i julklapp. Till och med jag fick en grej, av Folke. Så mysigt :) julen är en mysig tid även om den ibland ger mig lite ångest. Stress och känslan av att allting måste vara så perfekt fast det egentligen inte är det och egentligen aldrig kommer bli det. Men man får bita ihop, le och spela med för det gör alla andra ;)

Trots detta vill jag önska alla där ute en riktigt GOD JUL!

Tänka sig...

Jag vet att mycket just nu handlar om min lilla häst ;) men jag kan inte hjälpa det. För det är en sån stor del av vad jag gör på dagarna så därför måste jag få berätta och delge så mycket som möjligt om henne och våra framgångar och motgångar. Idag var det en personlig framgång samtidigt som jag faktiskt kunde känna en motgång. Jag har inte ridit henne på någon dag nu. Dels för jag hoppats på att all snö ska försvinna från manegetaket så jag slipper sitta på hästryggen när det rasar och dels för att min motivation är si så där. Men jag har longerat henne i allafall och arbetat lite från marken. Men idag red jag trots eventuellt ras från taken. När jag kommit in i manegen och arbetat henne lite från marken så skulle jag hänga upp min jacka på sargen och precis när vi stod där så rasade det ordentligt från stalltaket som är byggnaden precis mitt emot. Cilla hoppade till lite. Jag fortsatte arbeta henne från marken en liten stund innan jag satt upp. Det knäppte lite här och var men Cillahästen brydde sig inte. Sen rasade det ytterligare två gånger från byggnaderna jämte manegen. Men Cillahästen var cool lugn. Så bara att sitta och arbeta henne medan det rasar  snö från byggnaderna jämte hade jag inte gjort för något år sedan kanske inte ens förra året. Men nu gjorde jag det och vi arbetade på bra :) MEN nu till min motgång. Det är min rädsla. Min rädsla att galoppera Cillahästen. Jag vet inte varför men så fort jag tänker på det så får jag en känsla som inte känns bra. Även om jag vet att passet i trav och skritt gått jättebra och jag tänker att nu ska jag öva på att galoppera, så blir det bara en tanke för den där känslan av feghet och av rädsla finns där. Så det blev ingen galopp idag :( men kanske imorgon? 

Snart jul....

Herregud vad tiden går fort. Fyra dagar till jul! Jag kan verkligen inte fatta det! Det har gått så fort! Igår fyllde ju Felicia år och jag har sedan första riktiga julen vacklat fram och tillbaka hur jag ska göra med hennes födelsedag och med julen. Jag älskar verkligen jul och min dröm har alltid varit att ha en sådan där riktigt fin och mysig jul med massor av julpynt och annat. Men så kom Felicia, den 19 december, och då blev jag kluven. För jag anser att ett barn ska få ha sin födelsedag oavsett om det är jul eller inte. Den ska inte blandas ihop med massa andra högtider. Så det där med att ta fram tomtar och göra julfint blev fördröjt till den 20 december, vilket innebar väldigt kort tid att njuta av julen och allt som hör till. Förra året fick jag en knäpp och fixade allt och lite därtill redan till första advent. Jag skulle verkligen njuta av julen och tomtar och julgrejer. Felicia ville dessutom gärna ha en gran inne till hennes födelsedag och så fick det bli. I år....ja vad hände i år? Jag tror nog att jag tog igen alla missade dagar av julmys förra året så i år fick det återigen bli ordning på torpet. Den 20 december kom granen in och tomtarna kom fram. Dock beslutade jag mig för att inte överdriva detta året så det fick bli några få tomtar som kom fram och så givetvis kom granen in. I år fick dessutom Jim som han ville, något han tjatat om i flera år. "Kan vi inte ha enhetliga kulor? Bara röda kulor?" Så i år fick han äntligen som han ville. En gran med bara röda julgranskulor. Inte så personlig men helt ok. Så nu ser vår gran ut som en gran som står i ett köpcentrum eller på någon annan offentlig plats. Men ville han ha det så, så fick det bli så. Nästa år kör vi återigen på våran personliga stil med olika kulor i massa olika färger och motiv och massor av barnens egengjorda saker.

Tänk att

Tänk att min lilla skruttefia blivit en stor tjej på 14 år. Jag kan inte fatta detta. Jag tyckte ju inte det var längesen som hon låg där i min mage och inte gjorde så mycket väsen. Och ut kom världens mest envisa, viljestarka och charmigaste lilla tjej som sällan är sur eller arg. När hon väl blir sur eller arg så går det lika snabbt över. Jag är så glad över att hon finns i mitt liv. Visst jag har säkert fått många gråa hår på grund av henne och jag kommer säkert få fler men jag kan bara säga att det är värt det. Alla gråa hårstrån ;) för det finns ingen person i världen som jag älskar mer än henne. Ingen person som ger mig så mycket lycka och stolthet än vad hon gör. Så ett stort grattis på din dag älskade Felicia

Tomteplasket och massor med vänner

Som vanligt har det varit en intensiv helg. Men en helg som gett så mycket glädje och lycka att mitt hjärta blir alldeles varmt. Felicia har i lördags umgåtts med sina bästa vänner från morgon till kväll och de hittade på massa roliga saker, utanför simarenan. Och idag var hon med som hela dagen då det var klubbmästerskap. När man ser dom tillsammans så fylls mitt hjärta av lycka. Jag är så glad över att hon har dessa i sitt liv :) men något jag upptäckte också var att Eric också har en väldigt god vän på simningen som han var med nästan hela dagen. Det som gör mig glad är att båda mina barn har hittat goda vänner,  och sina bästa vänner, genom simningen. Jag tror inte Felicia kan få bättre vänner än dom hon har på simningen. Lite är det ju så att hon faktiskt tillbringar så mycket tid på simarenan så det blir naturligt. Men det som glädjen mig är att hon väljer att vara med dom, inte dra runt på stan och göra dumheter. 

Så vad jag än tycker om simningen och dess form och att sitta på tävlingar och köra fram och tillbaka så måste jag ändå säga att det var nog det bästa som kunde hända Felicia. För hon är lycklig och trivs och det är ju det viktigaste :) 

Måste tänka...

Idag hade jag en tjej som var uppe och provred Cillahästen för att eventuellt bli medryttare. En jättesuktig tjej på alla sätt och vis. MEN problemet är väl egentligen att jag inte har bestämt mig till 100 procent om jag ska ha en medryttare eller inte. Tanken var att jag skulle ha det när jag fick men Cillahästen i somras. Men sen rann det ut lite i sanden och sen var en tjej och provred henne och henne tyckte jag inte om alls. Och det var då mina tankar och funderingar kom. Ska jag ha en medryttare, är det det bästa för Cillahästen och hur kommer det bli för mig? Givetvis mer tid att föra annat och med mindre samvete över att jag kanske inte hinner riktigt men ändå. Så frågan jag måste ställa mig är kommer detta vara gynnsamt för mig och för Cillahästen eller kommer det bara bli mer besvär? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill göra rätt denna gången och jag vill att allting ska kännas helt hundra innan jag lämnar henne till någon annan och jag vet också att jag inte vill att det ska bli som förut. Så frågan är fortfarande vad är rätt och vad är fel? Ska jag ha en medryttare eller inte? Jag får sova på det några dagar tror jag och jag tror också att jag måste rådfråga någon klok person i frågan.....

Kan man älska en häst villkorslöst????

Jag vet att jag tjatar om min lilla gula häst men jag älskar verkligen den här utsikten. Att titta mellan hennes öron. Att veta att detta är min alldeles egna vän, som finns där för mig. Känns som om jag är tonåring igen och har dom där känslorna man hade då. 

Jag har ju tidigare berättat att jag haft en svacka och inte riktigt varit motiverad när det gäller min träning men nu tror jag att jag börjar få tillbaka motivationen. Idag var det stallträning. Och jag fick så mycket nya saker att träna på och det var riktigt roliga övningar. Så nu ska jag öva öva och åter öva. För jag vill ju komma framåt och jag vill ju nå alla mål som jag har satt för oss och då måste jag träna.

Det jag märkte idag när jag tränade och som även Anna-Carin och Therese sa var att min eftergift måste komma direkt när Cillahästen gör rätt. Något jag egentligen inte tänkt på trots att jag har en stor oro över att jag har för hårda händer.  Låter motsägelsefullt  jag vet. Men idag var det så tydligt. Så det var så bra dom sa direkt när jag behövde ge en eftergift och övningen vi gjorde var så bra att se när min eftergift var för sen. Så nu ska jag öva öva och öva....

Stress stress och åter stress....

Idag känns det som om jag inte gjort annat än att stressat runt med allting. Kört barn korsning tvärs, lunchat hos mina föräldrar och fixat stallet. Ingen vila och ingen ro alls idag. Förstår inte hur vissa dagar kan bli sånna? Åkte hemifrån vid 7 för att lämna Felicia på skolan och sen direkt till stallet och släppa ut hästar och rida. Sen hem duscha och sen vidare på lunch för att sen köra runt på alla barnen hit och dit. Nåja nu är jag hemma oh nu ska jag gå och lägga mig strax. Imorgon är det samma visa.... inget lugn och ingen vila. Men snart är det lov för barnen och då kanske jag kan få sova lite på morgonen i allafall... 

Imorgon och till helgen ska jag fixa det sista inför julen. Så slipper jag stressa med det i allafall ;) 

Reign

Källa: Här

Jag har fastnat för en serie på Netflix som  heter Reign. Jag har inte lätt för att verkligen fastna för olika serier. Tröttnar rätt så snabbt om det inte är en riktigt bra serie eller något annat som verkligen lockar mig. Tror jag har lite ADHD när det gäller serier nämligen. Jag skaffade Netflix för längesen men tyckte inte att det fanns så många bra filmer, eftersom det var det jag letade efter då. Sen avslutade jag mitt konto och för någon månad sedan startade jag det igen. Eftersom jag visste att det inte fanns så många bra filmer var mitt mål att kolla på någon serie. Så jag började se en serie som jag sett för längesen, men efter två-tre avsnitt så började jag kolla runt och hamnade på en sockersöt serie som hette When Calls the Heart tror jag. Den var bara söt. Hände inte så mycket men man mådde bra av att se den. När jag kollat alla avsnitten så fick jag börja leta igen och då dök Reign upp. Helt annat än vad den första serien var och det var en riktigt bra serie. Så nu kollar jag på den så fort jag får möjlighet.

Egentligen skaffade jag faktiskt, för att vara riktigt ärlig, Netflix för jag HATAR att äta själv. Låter jättelöjligt, men det är något som är riktigt jobbigt så då kollade jag på serier eller lite filmer för att det blir inte så ensamt och då kan jag äta ;) Knäppt jag vet, men sån är jag....Så Netflix varje lunch så känns det bättre för mig. Så då förstår ni att jag snabbt kollar klart en serie. Så snart måste jag börja leta reda på en ny serie. Ni kanske har något förslag?

Misshandlad.....

I förra veckan så blev jag biten av Cillahästen. Hon stod i sin box och åt lite hö och jag stod och ryktade henne och helt plötsligt bet hon mig i mitt ben, utsidan av låret. Det gjorde så extremt ont att jag faktiskt trodde att jag skulle börja gråta. Det blev en stor svullnad och rött runt omkring. Nu är det alldeles blå-lila-svart och fortfarande jättesvullet, som en böld mitt i denna färgskala på mitt ben. Det är inte första gången jag har stora blåmärken efter Cillahästen. I höstas så drog hon in mig rakt i en stålgrej i stallet. Hela min underarm blev blå och jag fick antagligen en blodutgjutning i armen för det var en "kula" rätt så länge på ett ställe på armen. Hon bet mig i mitt finger också vid ett senare tillfälle när jag skulle dra ut gräs ur hennes mun. Fingret blev alldeles svullet och blått efter en dag eller så. Har fortfarande ont när jag ska böja det. 

Så varför berättar jag detta? Jo, för alla gånger har jag hittat på olika saker som hänt mig när folk frågat om mina blåmärken eller mitt svullna finger. Blåmärket på armen ignorerade jag och en kollega frågade vad jag hade gjort och jag sa bara "jag vet inte". Fingret sa jag att jag hade klämt illa i en låda. Benet ser ju ingen men insåg efter min löprunda i torsdags då jag skulle duscha på simarenan att jag var tvungen att försöka gömma mitt blåmärke. För vem skulle inne undra vad jag hade gjort? Jag skämdes över det! Ju mer jag tänker på dessa tre tillfällen så har jag hittat på saker om vad som hänt till Jim för att han inte ska tro att det är farligt att hålla på med hästar. Men det var först i torsdags jag skämdes och försökte dölja blåmärket för andra som jag inte ens känner. Och då slog det mig. Så här har misshandlade kvinnor det hela tiden. Att få dölja blåmärken, berätta historier om vad som hänt och skämmas över de blåmärken som de har på kroppen. Jag vet att jag inte kan jämföra mig med en misshandlad kvinna men det var första gången jag fick en liten förståelse kring hur dom har det och det var nyttigt för mig. Jag fick en insikt i något som jag aldrig kommer få vara med om [hoppas jag i allafall] och jag lider verkligen med alla kvinnor som blir utsatta för fysiskt våld men även psykiskt våld varje dag! 

Måste jag våga???

Idag snöade det lite. Funderade ett tag på att rida ut men kände för att göra något helt annat än vad vi brukar. Så idag fick Cillahästen hoppa. I och för sig utan sadel men ändå. Hon löshoppades och hon tyckte det var super skoj. Måste bara få mer flyt på det hela. Cillahästen skötte sig superbra och hon verkligen älskade det. Hon hoppade 80 cm med glans och öronen var framåt hela tiden och hon taggade riktigt till när jag släppte henne. Det var så skoj att se. Nu skulle jag bara våga sitta på själv och våga hoppa henne. Men frågan är om jag måste det ??? Kanske ska hitta någon trots allt som hoppar henne och tränar henne i hoppning? Samtidigt som jag är tveksam till en medryttare. Vi får se. Men snart ska jag sätta mina mål på pränt så vi får väl se vad som händer 2018....

Modig...

Idag sken äntligen solen och det var inte regnigt eller blåsigt. Första dagen på en evighet känns det som. Igår blåste det, men var inte regnigt så Cillahästen och jag gick på en promenad. Inget trevlig väder men hon behövde komma ut från manegens fyra väggar. Idag hade jag tänkt att löshoppa henne, men då solen sken ändrade jag mig och beslutade att rida ut. Samma runda som vi gick igår, men då det kom en stor traktor eller liknande som körde uppåt åt det hållet jag tänkte rida så ändrade jag mig. Jag tänkte att vi rider en annan runda, en runda som vi aldrig ridit själva, men tanken var egentligen att bara rida fram och tillbaka på en grusväg. Cillahästen var hur lugn som helst och det gick så bra. Jag till och med vågade trava ute på grusvägen, även om det var korta sträckor, så vågade jag. Jag kände mig så stolt och det kändes så bra. Jag slappnade nästan av. MEN så kom det där lilla krånglet som gjorde mig osäker. Vi skulle rida tillbaka in i skogen och en väg så vi kom ut på grusvägen igen. Det var en vattenpöl eller rättade sagt hade det samlats vatten i hjulspår precis där vi skulle rida in. Cillahästen vägrade helt klart att gå in. Hon började krångla. Hon försökte dra ner huvudet och bocka, vilket hon tar till när något är jobbigt och hon började dansa runt på stället. Backade och blev stressad. Jag visste att om jag lät henne gå tillbaka på grusvägen i stället för i skogen hade hon vunnit. Eller om jag, vilket slog mig, suttit av, också vunnit. Så jag höll henne på en liten volt, hon fick helt enkelt går runt i båda varven tills hon lugnat ner sig lite. Sen så styrde jag in henne mellan två träd i stället för genom vattnet. Det gick bra. Hon tvekade lite först, men gick sen. Sen var hon lite stressad, men lugnade ner sig ju mer halter jag gjorde och ju mer jag pratade med henne.

Jag kände trots att hon stressade upp sig och jag blev lite rädd, så kändes det helt ok. Jag kände att jag vågade trots allt göra andra saker än att bara skritta ute och det är ett stort steg för mig. Jag tror att ju mer jag tror på mig själv och att jag kan hantera Cillahästen när hon blir lite uppjagad så kommer jag också bli säkrare. Jag måste släppa min rädsla, vilket inte är så lätt, men jag har ridit henne sen i juli, snart ett halvår, och jag känner faktiskt att vi har kommit en bit på vägen. Jag måste nog helt enkelt lita på att jag kan och jag vågar, så tror jag att min rädsla så småningom kanske försvinner. Jag kände ett lugn när jag började rida henne idag, men när hon stressade upp sig, ja då blev jag också stressad och lite rädd, men samtidigt en beslutsamhet att reda ut situationen. För det är ett mantra jag har inom mig. Jag måste reda ut situationen, jag måste vara konsekvent och jag måste vara den som bestämmer för att Cillahästen ska bli trygg med mig och med de olika situationerna som vi kan hamna i. Så vem vet, jag kanske kanske kommer att rida längre bort från stallet, utforska nya vägar och nya rundor tillsammans med Cillahästen? Men just nu känns det skönt att ändå veta att jag kan och bara det gör mig lite lycklig.

Ibland funderar jag på vad det är för fel på mina barn ;) idag skulle vi shoppa vinterskor. Ja, barnen har inte fått några än då de inte varit intresserade. Felicia ville inte ens följa med utan jag fick muta henne med att jag betalat hennes fredagsmys. Sagt och gjort. Vi åkte till stan för att shoppa skor! Felicia hittade ett par Uggs liknande skor, vilket inte direkt är anpassade till det svenska vädret. Så hon fick inte köpa dem. Sen gick vi i ytterligare två affärer men hon hittade inga skor hon ville ha, förutom ett par nya addidas skor. Inte heller anpassade för den svenska vintern ansåg jag. Eric provade i allafall ett par skor men längre än så kom vi inte. Så inga skor till någon av barnen. Båda går fortfarande i sina sneakers varav Erics är helt söndriga. Men vi får väl ta nya tag en annan dag för jag orkar inte. Det går inte att gå i affärer med dom. Varken Eric eller Felicia är intresserade av att köpa kläder eller skor och dom tycker inte om att gå i affärer och jag bygger upp någon slags ångest redan när jag tänker på att vi ska gå i affärer ihop. Så det är ju egentligen dömt på förhand att misslyckas. Men vi måste köpa skor så det är väl bara att försöka igen och igen och igen tills dom har det dom behöver. Litet problem för andra men ett stort problem för mig ;)

Jag insåg igår efter att jag var ute med mina gamla vänner, som jag tycker väldigt mycket om, att jag nog trots allt är lite speciell....en av min vänner har också barn som simmar och när vi pratar om hur vi upplever simningen som idrott och hur vi upplever att vara på tävlingar så inser jag att jag nog är väldigt speciell. Jag tycker inte att det är skoj att prata med andra föräldrar som jag inte har något gemensamt med. Jag pratar med de föräldrar som har barn som umgås med mina barn, annars försöker jag fördriva tiden med att läsa. Helst av allt vill jag inte vara på simtävlingar alls ;) Men visst förgyller det tillvaron att inte vara som alla andra. Jag tror nog att ju äldre jag blir desstu mer kör jag mitt egna race. Jag är inte så rädd för vad andra tycker och tänker och jag tror faktiskt att jag insett att det är så mycket mer i livet än att umgås och socialisera sig med folk man inte tycker om, inte har något gemensamt med bara för att vara trevlig. Så ni som jag umgås med, pratar med och trivs med ska nog känna sig lite utvalda ;) 

Det låter jättekonstigt men jag har insett att jag är för gammal för att låtsas och att le för att göra andra till lags. Givetvis hjälper jag andra, lyssnar på andra och försöker att vara trevlig men som yngre var jag mer noga med att vara omtyckt. Nu bryr jag mig inte om det utan anser att folk antingen får tycka om mig för den jag är eller inte alls. Rätt eller fel? Men jag är som jag är och kanske väldigt speciell, men jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag faktiskt trivs med vem jag är, hur jag lever mitt liv och mindre bekymrad om vad alla andra tycker och tänker. Och är inte det det viktigaste egentligen?

Mål...

Har ni börjat tänka på mål för nästa år? Jag har faktisk börjat tänka lite på olika mål både personligen och med Cillahästen. Men jag ska klura lite på dom och närmare årskiftet så ska jag berätta dom. Ni kanske har några roliga mål att berätta för mig??? Eller är det för tidigt att tänka på dom innan jul???

Äntligen klar...

Bättre sent än aldrig heter det ju. Så nu är jag äntligen klar med mitt adventspyssel. Jag vet att det var första advent igår men med massor av jobbi och annat blev det lite försenat. Men så kan det vara. 

Idag var en helst underbar dag egentligen men jag hann inte med så mycket förutom att bara fixa snabbt i stallet och sen hem för att jobba lite. In i det sista. Men så fick det bli idag. Cillahästen behöver ju en vilodag, även om min plan egentligen var att rida ut i det fina vädret. MEN jag började löpträna igen efter min förkyldning och det kändes bra. Jag måste dock börja utmana mig själv. Inte nöja mig med att "bara" springa 4 km utan försöka mig på lite längre sträckor. Så nästa vecka kanske jag ska försöka spring minst 5 km varje gång jag springer.... för jag måste nog ut ur min zon där jag är bekväm och göra lite saker som inte är så bekvämt tills det blir bekvämt för att sen fortsätta utmana mig. Så nästa vecka 5 km.....

Hönökaka och adventspyssel...

Jag tror inte riktigt att jag kan fatta att det faktiskt är 1:a advent imorgon. Jag ligger sååååå långt efter med allt jag skulle ha gjort till 1:a advent. Barnen har inte fått någon adventskalender, som dom alltid har fått, jag har precis satt upp alla stjärnor och adventsljusstakar, men jag har inte bakat någon kaka till adventsfikat eller egentligen gjort något för att förbereda mig inför att det faktiskt är december nu. Förra året hade jag gjort betydligt mer, även om jag var ute lite i sista sekunden med några saker. Men jag har haft fullt upp med hundra andra saker. Samtidigt förstår jag inte vart all tid försvinner? Jag vet att jag lägger mycket tid i stallet, men det är liksom mitt andningshål, om ni förstår vad jag menar. Jag tycker att det är lugnt och skönt och jag njuter verkligen av att vara där, även om jag varit omotiverad och känt att ridningen är jobbig just nu. MEN i kväll när jag var i stallet så insåg jag hur otroligt mycket jag faktiskt älskar min lilla häst, min knasiga egensinniga lilla häst. Men hon är min, bara min och jag skulle nog aldrig sälja henne....i alla fall känns det så nu. Vi har gått igenom så mycket och vi har kommit så långt.... Jag tror nog faktiskt inte att jag har reflekterat så mycket över det innan, men idag av någon konstig anledning så insåg jag hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag tycker om henne, den gula lilla bollen.

Nåja, jag har inte bara varit i stallet och struntat i allt vad det innebär att det är december nu och snart jul. Jag har faktiskt varit duktig och bakat hönökaka till barnen. Dom älskar ju hönökaka och jag är så emot det egentligen. Men tänker att det måste ju vara lite nyttigare att baka egen hönökaka än att köpa, så jag googlad och hittade ett recept som jag provat några gånger och nu har jag dessutom köpt en riktig kavel så det blir såna där fina hål i brödet =)

Hönökaka

ca 4 stora runda kakor

25 g jäst

3 dl mjölk, fingervarmt

50 g smör, rumsvarmt

½ dl ljus sirap

1 tsk salt

3 dl rågsikt

4-6 dl vetemjöl

Smula ner jästen i en bunke. Tillsätt mjölken och blanda tills det löst upp sig.

Tillsätt smör, sirpa, salt, rågsikt och vetemjöl, lite i taget. Rör ihop till en smidig deg och knåda den kraftigt i några minuter. Låt degen jäsa i 50-60 minuter under bakduk

Dela degen i 4 bitar. Kavla ut dem till runda kakor. Ca 27 cm i diameter. Kavla sista varvet med en kruskavel eller nagga ordentligt med en gaffel om du inte har en kruskavel. 

Lägg degkakorna på en plåt med bakplåtspapper och låt dem jäsa under bakduk i ca 25-30 minuter. Sätt ugnen på 250 grader.

Grädda bröden mitt i ugnen  i ca 6-8 minuter. Håll koll så att de får lagom färg. Låt dem svalna på ett galler under bakduk.