Galen...

Källa: Här

 

Nu är jag lite nervös. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på....Imorgon ska Cillahästen och jag debutera. Vi ska ut på våran första clear round på Stall Tokarp. Visst vi ska "bara" hoppa 30 cm men ändå. Det känns nervöst och det känns jobbigt, men jag kan verkligen inte dra mig ur. Jag vill så gärna utvecklas med min lilla häst och jag vill så gärna att vi ska kunna göra såna här saker. Tanken var att en annan tjej skulle rida, men hon har dragit sig ur då hon inte tycker att hon är tillräckligt bra på att komma ihåg banan, att hon inte känner Cillahästn osv osv. Jag förstår henne och jag blev nog mer förvånad över att hon sa ja från början. Men hon var uppe och "hoppade" Cillahästen lite idag och det gick superbra. Men hon kom inte ihåg vilken ordning hindrena kom i, så det gjorde att hon inte ville. MEN nu får jag väl rida och jag får väl prestera lite i allafall. Att komma ihåg en bana är väl inte det svåraste utan det jag är mest nervös över är väl hur Cillahästen ska reagera på att vara på bortaplan och hur hon ska sköta sig borta. Förhoppningsvis går det hur bra som helst. Hon är ju egentligen inte så jättestressad av sig men man vet aldrig. Jag kommer trava runt hela banan. Jag menar, jag har åkt till Stall Tokarp och tävlat med Jet och jag har åkt till Stall Tokarp och tränat vid två tillfällen med Lasse [min förra häst] så vad är skillnaden egentligen...??? Jag kommer klara detta galant, hoppas jag. I värsta fall får jag väl skritta runt en bana. Det enda jag hoppas på är väl att hon inte ska bocka och att jag inte ska flyga av. Har jag bara kommit över detta så blir det nog bra....



Så stolt...

Idag kollade jag om startlistorna kommit ut för en stor tävling som heter Sum-Sim. Det är ett mästerkspsim för ungdomar upp till 16 år tror jag. En tävling med heatbegrönsningar och en tävling med dom "bästa" i regionen. Det är ca 24 barn i varje heat i Felicias årsklass, vilket innebär att man måste vara hyfsat bra för att komma med. Det är en tävling som många siktar på och vill komma med, men framför allt vill man komma med på Sum-Sim riks för där är dom allra bästa. Jag trodde att Felicia inte skulle komma med då många föräldrar sagt att det är så svårt att komma med. Men en föräldrar sa att jag skulle anmäla Felicia för att se om hon kommer med. Och gissa vad??? Hon kom med. I och för sig i en gren bara, men med tanke på att hon inte tävlar så mycket längre och har egentligen inga tider för detta året så är jag stolt. Hoppas att hon känner likadant :)

Gäsp....

Nu är jag verkligen supertrött i både knoppen och kroppen. Tror Cillahästen också är det. Men vi har arbetat på bra idag båda två. Och roligt var det! Jag är så stolt över min häst, en häst som jag fick till mig förra året inte hade någon som helst potential och som jag borde sälja till ett lågt pris som "projekt häst". Men dom här två dagarna har vi bevisat motsatsen. Vi har kämpat, utvecklats och lärt oss massor med saker men framför allt lyssnat på tränaren och gjort vårt bästa. Det jag kommer ta med mig förutom allting vi måste tänka på, är "vilket kap du gjort!" Detta säger Cricco Åkerberg om min hopplösa lilla häst! Hon berömde min häst till max idag, genom att berätta om hennes perfekta hals, huvud och benföring! Nu ska jag sova, men skriver mer om mina intryck och allting vi gjort under helgen imorgon... så god natt alla där ute nu ska jag drömma om min älskade lilla häst :)

Träning....

Nu är jag trött i både knoppen och kroppen. Jag har ju varit med på en träning med en B-tränare vid namn Cricco Åkerberg [har kanske skrivit tidigare att hon heter Åkerlund...men det gör hon inte]. Det var kul, intensivt och jag gjorde så mycket saker som jag aldrig gjort tidigare med min lilla häst. Vi arbetade mycket i trav. Jag fick göra både skänkelvikning, öppna och framdelsvändning. Det svåra var att jag aldrig gjort skänkelvikning och öppna i trav eller framdelsvändning. Så det var nya saker jag fick utmana mig och min lilla häst med. Men vilken häst jag har. Det gick bra. Hon tjurade till lite när hon inte fattade men annars gick allting bra. Hon lyssnade och vi hade en sån fantastisk trav att det går inte riktigt att beskriva. Hon arbetade med bakbenen och med hela sin rygg och jag kunde känna hur hon fick en helt annan kropp, en helt annan trav. MEN jag fick arbeta för den. Jag arbetade och arbetade och fick hela tiden fokusera på vad jag ska göra för att det ska bli så bra som möjligt. Hon är en svår häst på så sätt. Det är inte mycket som kommer gratis, men när man väl har fått henne att förstå så förstår hon att hon ska gå kvar i den korta traven och då kan man bara underhålla det med skänkeln.

Det roliga med kursen är få en ny bild av folket som var med på kursen. Alla hade varit med flera gånger innan[förutom jag] och de känner varandra väl. Så första passet efter lunch började jag att rida. Och alla som var med satt och tittade för jag tror att dom var nyfikna och dom hade bara sett min lilla häst i hagen innan. Aldrig när jag ridit. Och det roliga var att jag fick så många positiva kommentarer efter min första ridning. Sen när jag skulle rida andra gången så var det inte så många som tittade men någon och Cricco berömde oss. Egentligen berömde hon oss båda gångerna men efter andra gången jag red så fick jag så mycket beröm för min häst och hon tyckte att det var en väldigt fin häst. Jag berättade att jag som inte kan något om Haflinger hade frågat på en grupp på FB och dom som kan något om Haflinger hade sagt att det var en fin stam på min lilla häst och Cricco sa att det kan man se. Så det var så skoj att rida för Cricco. Det som jag tror jag mest är stolt över är att jag gjort saker som jag egentligen inte kan och som jag inte trodde var möjligt för bara en vecka sen. Jag trodde aldrig att vi skulle sitta och rida för en B-tränare och få beröm. En B-tränare som tyckte att jag hade en riktigt fin och trevlig häst, som rörde sig fantastiskt trevlig och berömde traven och som trodde att vi skulle kunna utvecklas mycket framåt. En annan som var med på kursen hade träffat Cillahästen hos tillridaren och även hon tyckte att det hade gått riktigt mycket framåt. Det som är roligt är att flera stycken tyckte om min häst, tyckte att det var en fin och trevlig häst med riktigt fina gångarter och bra bakbensaktivitet, då jag har hört alldeles för mycket negativt hon henne. Så släng er i väggen ni som varit negativa och tyckt att jag skaffat en "dålig" häst. Mer träning och sen ska vi ut på lite dressyrtävlingar......

Älskade häst

Idag insåg jag hur långt vi har kommit min lilla häst och jag. Även om vi inte gjorde något speciellt utan red bara ut en sväng med kompisen Z:a så kunde jag ändå vara avslappnad. Jag var i och för sig i början lite fokuserad på hennes reaktioner och agerande då hästarna släpptes ut precis när vi skulle rida iväg. Men hon hoppade till precis när vi lämnat gården men annars så brydde hon sig inte om att vi gick förbi kompisarnas hage och hon brydde sig inte om bilarna som körde förbi. Hon var helt enkelt väldigt lugn. Kanske på grund av att jag också var lugn. Även om jag inte lät henne gå på helt lång tygel i början utan tänkte mycket på korta och långa steg och försökte arbeta henne lite när vi red så kändes hela ritten bra. Jag tänkte även vid något tillfälle att där kanske man borde trava eller där borde man kanske galoppera. Bara den tanken utan att få panik kändes bra. Även om jag med stor sannolikhet ALDRIG kommer att galoppera ute med henne, i alla fall inte inom en snar framtid, så kändes det ändå skönt att kunna tänka tanken. Trava kommer jag säkert våga och kunna inom en snar framtid....Hoppas jag i alla fall...

När jag nu efter ridturen inser hur långt vi faktiskt kommit så inser jag också hur tacksam jag är över att ha min tränare och andra bra personer runt omkring mig. Även om det fortfarande finns personer i min omgivning som ifrågasätter och anser att hästen är fel för mig, så känns det i mitt hjärta att Cillahästen faktiskt är rätt för mig. Visst hon kanske hade kommit längre i sin utbildning om hon hade varit hos någon annan, men vi ska ta oss dit. Vi ska ta oss så långt vi kan och vi ska visa alla som inte tror på oss att vi kan och att vi faktiskt är bra för varandra. Så just nu vill jag tacka min envishet för att jag inte lät mig övertalas att sälja henne utan tänkte i andra banor. Men jag ska inte säga så. För ibland tänker jag att det kanske hade varit lättare att byta häst, absolut dom dagarna då allting bara går fel. Men det kommer jag säkert göra om två år också ;)

Nu ska jag ladda upp för träningen i helgen och hoppas att jag tar med det positiva som kommer med träning =)

Vart tog glädjen vägen????

Idag medan jag väntade på att Eric skulle träna klart ägnade jag lite tid åt att själv träna. Förutom att inte försöka drunkna så tänkte jag lite....jag rannsakade mig själv medan jag låg och simmade längd efter längd. Saken är nämligen den att jag läste något gammal inlägg där jag stolt berättade hur Felicia simmad och kämpade på och antagligen var det precis när hon börjat tävla. Jag fokuserade på det positiva, att hon vann sitt heat och inte så mycket mer. Visst hade jag kommenterat att hon kom sammanlagt på 9:de plats eller något liknande. Det var efter jag läste det inlägget som jag började fundera. Fundera över hur jag har blivit som mamma och hur jag någonstans antagligen tagit det roliga ifrån henne. Inte lika mycket med Eric, men tyvärr tror jag att det är ett problem hos alla föräldrar.

Vad har jag kommit fram till då? Jo, att jag troligen någonstans började jämföra Felicia alldeles för mycket med alla andra barn. Att det någonstans blev en hets i att hon skulle prestera, att hon skulle utvecklas så snabbt som möjligt, bli den bästa inom klubben. Varför? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag ser och pratar med andra föräldrar om hur de framhäver sina barn som BÄST. För varje gång man träffar en annan förälder så pratas det om resultat, om vilken grupp barnet går i och vilken tävling barnet ska vara med på nästa helg osv osv osv. Jag har insett att det är inte jag. Jag vill att mina barn ska tycka det är roligt och genom att dom tycker det är roligt tror jag att dom presterar bättre, blir bättre människor och inte bara ser prestationen som det viktiga. MEN någonstans under alla dessa år som Felicia ägnat åt simning så har jag dragits med i att hetsa mitt barn och ifrågasätta varför inte hon presterar bättre, varför hon inte är en av dom som snabbt byter grupper och varför hon inte är det barnet som klubben anser vara "den bästa". Jag vill inte vara sån mamma och jag är inte en sån mamma egentligen, men det är inte lätt att vara på något annat sätt med dom föräldrarna som finns inom simningen. För det ska jämföras, det ska berättas om resultat och det ska hela tiden tävlas om vem som är med på vilka tävlingar, tider och medaljer. Visst alla föräldrar kanske inte är sådana men många är tyvärr det. Bara här om dagen när jag satt på läktaren hörde jag en förälder jämföra sitt barn med andra barn och deras prestationer och hur duktigt detta barnet är. Vilka tävlingar barnet borde få vara med på osv osv. Barnet är "bara" 11 år.

Så idag under min simning (när jag inte var tvungen att fokusera på att jag inte skulle drunkna) bestämde jag mig för att bli en annan mamma, en bättre mamma, den mamman som jag var när hon började simma. Den mamman som ser det lilla och blir glad för att hon vinner sitt heat eller för att hon har ett intresse. Jag ska SLUTA att vara den mamman som "kräver" att hon ska prestera, den mamman som i smyg blir avundsjuk på andra som presterar bättre och på så sätt pushar henne mer. Jag ska bli en mamma som jag var innan, en mamma som bara ser mitt barns prestation och inte jämför mitt barn med andra. För av någon anledning gör jag inte det med Eric....jag vet inte varför men jag ska bli en sån mamma till Felicia som jag är till Eric.

Nu tycker ni säkert att jag låter som världens hemskaste mamma och det kanske jag är. MEN ibland får man rannsaka sig själv för att bli en bättre mamma. Jag vill verkligen inte vara en hemsk idrottsförälder som står och skriker på läktaren och som pushar mitt barn till det yttersta....

Jag hoppas verkligen att fler idrottsföräldrar, oavsett idrott ibland rannsakar sig själv och tittar sig i spegeln och funderar på hur man är som idrottsförälder. Jag har gjort det och det känns bra =)

Kallt ...

Igår dog våran panna :( vilket jag inte fattade förräna det var försent! Jag hade hoppat in i duschen på morgonen för jag skulle på möte på jobbet och jag jade massa saker som innebar att jag behövde vara lite fräsch i allafall. Väl inne i duschen kom det ingen värme! Jag fick alltså duscha i kallt vatten. Inte kul alls... sen hade jag lite bråttom så jag hann inte leta upp min vinterjacka och det var jättekallt ute. Så hela dagen igår innebar att jag frös. Tyvärr la pannan av igen trots att Jim ägnade väldigt mycket tid men kanske inte så mycket kärlek åt den. Så imorse fick det bli samma procedur. Kall dusch och sen iväg till jobbet. Så nu hoppas jag att Jim får ordning på den för jag tycker det är tråkigt med ett kallt hem :( 

Min lilla dressyrhäst....

Källa : Min häst

Idag var det dags för träning med min fantastiska tränare Tina Linde. Tina Linde hade även Cillahästen hos sig på tillridning/Utbildning under 3 månader, så hon känner Cillahästen mycket bra. Så det känns väldigt bra att hon hinner träna mig också. Nu var det två veckor sen vi tränade och som jag skrivit tidigare så känns det som om jag kört fast. Motivationen var borta och jag kände som om jag satt och tragglade på samma saker hela tiden och tyckte det var lite tråkigt. Idag fick jag så mycket inspiration och jag fick även en helt annan känsla i kroppen än vad jag har haft tidigare. Mitt självförtroende och min inspiration kom tillbaka. Jag blev faktiskt så inspirerad och mitt självförtroende hamnade i topp efter dagens lektion så jag spontananmälde mig till en clear round på Stall Tokarp. Kanske inte det smartaste men trava runt lite över några bommar det ska vi väl klara. För idag under lektionen kändes det som om vi kommer klara allt. Cillahästen blev skrämd av några höns som ställde sig vid manegedörren, men istället för att flyga i luften så hoppade hon till lite lugnt och sansat. Jag tror att mycket av de övningar vi arbetade med, mycket mjukgörande rörelser, takt och tempo och att hon ska lyssna på mina signaler från ryggen också gav henne en trygghet och ett lugn. Att jag som sitter på ryggen faktiskt har koll och bestämmer.

MEN givetvis har vi massor att öva på, massor vi ska klara av och hinder att komma över. Jag
har fortfarande inte galopperat sen skadan, men idag hade jag en känsla av att galoppen nog skulle bli väldigt bra. Så om jag bara gör det jag lärde mig idag så tror jag att galoppen kommer komma sakta men säkert.

Något Tina Linde lärt mig är att inte fokusera på det dåliga utan att fokusera på det positiva, oavsett om det är ett steg eller tio steg eller ett helt pass som är bra. Jag vet att Lena Magnusson, min förra fantastiska ridlärare också sa det, men Tina Linde sa det så konkret efter att jag varit hos henne och ridit Cillahästen och jag bara tyckte att allting gick helt åt skogen. Så något jag har tagit till mig av henne är att efter varje pass skriva ner tre positiva saker som hänt. Det kan vara som till exempel att Cillahästen faktiskt stod stilla vid pallen när jag satt upp till att jag vågade galoppera. Ja allt som jag känner är något positivt, något jag kanske vågade som jag inte trodde.

SÅ nästa onsdag smäller det. Nästa onsdag ska jag och Cillahästen och min fantastiska kompis åka och trava runt över lite bommar, eventuellt upphöjda bommar. Jag måste tänka så för att inte få hjärtklappning......Men först ska vi överleva kursen i helgen ;)

Jag tror ibland att det är något större fel på mig. Jag kan ibland inte vara glad åt andras framgång utan bara se vad kan jag ha gjort bättre för att bli lika bra, eller få samma resultat som hen? Jag kan även vara sån med mina barn. Inte att jag jämför mig med dom utan mer, vad ska dom göra för att nå samma resultat eller prestera på samma nivå som den personen som är bäst? Jag vet inte vad det är för fel på mig, men någonstans kanske det är så att jag vill att mina barn eller/och jag själv ska vara bra på något. Inte någon medelmåtta som bara flyter med. Visst barnen är duktiga men absolut inte bäst på något. Jag är inte heller bäst på något och kommer antagligen aldrig bli bäst på något hur jag än försöker och det kanske där skon klämmer. Jag vill att mina barn ska bli bäst, eftersom jag aldrig varit bäst på något?

Jag vet att det är ett stort fel hos mig, men samtidigt kan jag i bland känna att jag måste också få ha dom här känslorna. Jag måste också få känna missunnsamhet, även om det absolut inte är en bra egenskap, för jag tror någonstans att det kanske trots allt gör mig till en bättre människa i slutändan. Jag kanske i och för sig ställer för höga krav på mig och min omgivning när jag blir missunnsam och jämför mig och barnen med dom som är bäst. Men är det fel? Tror att detta är något mina barn får gå och prata med en psykolog om sen ;) MEN om man inte har mål, vad är meningen med att träna då? Nu kanske ni tänker "vad har du för mål då???" Jag har faktiskt massa mål med massa saker, kanske får många mål och för många saker. Men ett mål jag har, och som jag sakta arbetar mot är faktiskt att orka och kunna springa milen under timmen. Ha ha ha tänker ni. Det var väl inget stort mål. För mig är det ett stort mål. Som överviktig och inte speciellt bra på att springa så är det ett stort mål. Ett mål som jag hoppas och tror att jag kanske når innan i juni 2018. Ett annat mål jag har är att klara av att åka på tävling med Cillahästen, att hon ska utbildas och kunna gå stadigt MINST LA i dressyr. Det är ett ENORMT mål. Ett mål jag kanske aldrig når, men ett mål som ändå finns där och ett mål som jag siktar mot varje träning, varje pass på ett eller annat sätt. Det som jag tror gör att jag blir missunnsam är att mina barn inte har några mål. Dom bara flyter med. Hur kan man träna fotboll eller simning eller något annat utan att egentligen ha ett mål eller ställa krav på sig själv? Men som sagt jag är nog lite störd.

Nåja, nu ska jag försöka att komma ett steg närmare mina två mål. Löpning och ridning....

Skadad häst....???

Just nu är jag inne i en period då jag inte tycker att det är riktigt kul att rida, orken har liksom tagit slut på något sätt. Men visst jag kan åka upp till stallet, mocka och fixa i ordning, men jag har liksom inte orken och lusten att rida och pyssla med Cillahästen. Kanske beror det på att jag känner lite prestationsångest? Att vi ska prestera, vi ska klara av saker och ting? Jag vet faktiskt inte....Eller så är det så att det är höst och en tråkig årstid.....

Nåja, idag red jag i allafall, kände mig tvungen dels då jag till helgen som kommer ska rida för en tränare som heter Cricco Åkerlund, en B-tränare från Sparreholm som kommer till vårat stall och jag har anmält mig. Ångrar lite det, men samtidigt kanske det är bra för mig att göra det. Jag kanske får lite motivation att träna och får lite andra saker att träna på. Träningen går bra med Cillahästen. Hon är lyhörd och gör sitt bästa, men sen är hon ett sto, så ibland kan hon tjura till och protestera. Hon har fått för sig att inte alltid vilja trava utan får då för sig att stanna och inte gå framåt. När massören var hos mig i fredags trodde jag att Cillahästen kanske hade någon spänning, men det hade hon inte, vilket jag då konstaterat är ren tjurighet från hennes sida. I början när hon kom tillbaka hem till mig så blev jag lite rädd, minnena från avramlingen kom fram direkt. Men nu så blir jag inte rädd, men jag kanske inte är så tuff heller....Men en sak som är säkert är att hon måste gå framåt.

Cillahästen var ju lite skadad i augusti så då fick hon vila och nu är hon igångsatt och vi har travat och tränat lite lättare. Jag har vid varje träningspass i manegen tänkt....nu ska jag galoppera. Men något stoppar mig. Rädsla? Eller något annat. Jag vet inte. Även om hon känns fin och allting flyter på i trav och i skritt så känns galoppen som ett stort steg. Jag vet att det är en gångart som jag inte har kontroll på, en gångart som hon tycker är jobbig och en gångart som hon inte orkar bära sig riktigt i vilket resulterar i att hon drar iväg. Jag är rädd för att något ska hända, att jag tappar kontrollen. Samtidigt tänker jag efter varje ridpass i manegen...Idag skulle jag ha kunnat galopperat då hon kändes så fin. Ändå har jag inte gjort det. Ändå finns det en rädsla i att galoppera henne. MEN imorgon ska jag med stor sannolikhet galoppera.....

Jag är dock lite orolig över om hon är skadad, kanske har ont någonstans....hon känns inte halt, markerar inte [vad jag kan se] i skritten. Min massör tyckte dock att hon markerade lite i traven när vi longerade Cillahästen och hon var varm längst ner på vänster framhov. Idag efter ridpasset var hon var längst ner på samtliga hovar, men nä hon kom ut i hagen var hon kall längst ner på bakhovarna, men fortfarande var på framhovarna. Men å andra sidan har hon boots på sig fram....Jag hoppas verkligen inte att det är något. Har inte lust att ha en halt häst igen samtidigt som jag är orolig att det är något med hennes ben...vill ju verkligen inte göra något som gör att det blir värre....Jag ska ju ta in ikväll så får vi se hur hovarna känns....För hon är inte svullen eller varm på benen.....Får helt enkelt ha koll på detta.....

Längesen

Idag har jag haft en riktigt slappar dag! Förutom att jag har haft ut- och insläpp i stallet. Men efter utsläppet i morse så åkte jag hem och la mig en sväng till och sen så satt jag "bara" i soffan och kollade på Netflix. Det var så skönt! Det var längesen jag hade en sån dag. För alla dagar är fullt upp med saker som jag ska göra. Men jag fick faktiskt lite dåligt samvete över att bara sitta i soffan. Jag borde egentligen ha vikt tvätt, tvättat, varit ute och sprungit och hundra andra saker men jag hade inte lust och tyckte att jag helt klart var värd en lugn lördag ;) 

Nu väntar jag på att klockan ska bli 22 för då kommer en härlig film, Huset vid sjön.... har ni inte sett den så se den! 

Nu var det längesen jag la upp något jag bakat. Men eftersom jag för några år sen beslutat att mina barn ska äta så lite köpt bröd som möjligt så blir jag också tvungen att baka. Tyvärr så händer det att jag ibland blir lite lat och köper bröd till barnens stora lycka. Men jag får dåligt samvete och skärper till mig och sen blir det hembakt i flera veckor tills jag blir lat igen. Tyvärr uppskattar inte barnen hembakat bröd och tycker synd om sig själva för att dom alltid får "äckligt bröd". Vid något tillfälle försökte jag förklara för barnen att det är många barn som aldrig får hembakt bröd och att dom skulle vara superglada över att få hembakat bröd. Barnens kommentar blir bara "dom har det bättre än oss"....

Eftersom jag inte fick gå och lägga mig tidigt för Eric var på disco så bakade jag lite tekakor samtidigt som jag kollade på Idol och zappade runt.  Men nu får jag äntligen gå och lägga mig och imorgon är det utsläpp av 10 hästar.

Trött....

Idag har det varit en intensiv dag, eller egentligen inte men det har känts så. Först så träffade jag en god vän och fikade sen jobbade jag en sväng och sen skulle Cillahästen få lite kärlek. Idag kom även hennes massör ut och för att kolla igenom henne och ge henne massage. Det känns så skönt att jag har så bra personer runt om kring henne som kan hjälpa och stötta oss när det är något. En av dem är Cillahästens massör. Det känns så skönt att ha henne och jag måste faktiskt säga att ju mer jag träffar henne ju mer tycker jag om henne. Jag hade faktiskt lite svårt för henne, var lite skeptisk till henne, men när jag såg vilka fantastiska resultat och hur hon arbetar med hästen så blir jag faschinerad och jag blir grymt imponerad av henne. Utifrån att jag ser det fantastiska resultatet som blir efter hennes behandling har jag faktiskt ändrat uppfattning om henne och är så glad över att hon vill och har tagit Cillahästen till sig. Så min dag har på många sätt varit intensiv, men jag har gjort mycket som är skoj också....

Men nu är det dax för Idol och lite fredagsmys :) 

En lång väg....

Idag var det exakt ett år sedan jag ramlade av Cillahästen, exakt ett år sedan som min  långa resa, min tveksamhet kring mig som ryttare började. För exakt ett år sedan ramlade jag av så illa att jag skadade mig. Spricka i två-tre revben samt något muskulärt i slutet av ryggen, ner mot min ena skinka. Jag minns det som igår....Jag skulle "bara" rida lite snabbt i paddocken, för det var trots allt en rätt så härlig dag, lite mulet men inget regn. Jag hade under några dagar kämpat med att få henne att lyssna på mig, då jag hade varit borta några dagar och en tjej hade ridit henne. Antagligen hade hon fått göra rätt mycket som hon själv ville och antagligen hade hon tagit över, så när jag kom tillbaka började jag arbeta henne från marken och just idag för ett år sedan tyckte jag att jag skulle rida henne. Sagt och gjort. Jag satte upp och efter bara två steg började Cillahästen bocka som en galning. Hon och jag körde lite rodeo. Det slutade med att jag efter kanske fem-sex bockningar flög av. Föll på sidan och fick så ont. Jag minns att jag tänkte att jag kommer nog aldrig upp igen. Efter mycket möda kom jag upp och ledde henne tillbaka till stallet. Antagligen hade jag fått en chock eller något för jag skulle byta boots på henne, sopa stallet och göra fint innan jag åkte för att hämta Eric. På vägen till skolan bestämde jag mig för att ringa 1177 bara för att höra om jag behövde söka jourvårdcentralen. Jag kanske kunde få något litet piller. I bilen, medan jag väntade på Eric, ringde jag. Tårarna rann ner för kinderna när jag berättade vad som hänt. Jag tror att jag då förstod vad som hade hänt, hur ont jag faktiskt hade och hur allvarligt jag antagligen hade trillat av. 1177 tyckte med bestämdhet att jag skulle till AVC/akutmottagningen. Sagt och gjort. Jim och jag åkte dit. Och jag hade som jag skrev, fått sprickor i två-tre revben och något muskulärt.

Jag hade så ont, under en väldigt lång tid, jag tror att det onda började släppa någon gång runt jul, men när man har ont så blir det på något sätt ett normalstadie.

Efter min avflygning så blev jag faktiskt lite rädd, rädd för att rida, rädd för att jag inte dög och någonstans så fick jag höra att "det kanske är bästa att sälja", "hon är för svår för dig" osv osv osv. Det gjorde ju inte att mitt självförtroende blev bättre. Jag hade bestämt mig för att sälja, la ut en annons samtidigt som det någonstans i bakhuvudet gnagde att det inte var rätt, inte mot mig, inte mot henne och framför allt så kände jag någonstans att detta var en häst som jag skulle få roligt med, även om jag hade alla odds emot mig.

Stallägaren kände någon som arbetade som tillridare/utbildare så sagt och gjort. Cillahästen skulle åka iväg till någon som skulle rida till henne. Så i mitten av april i år åkte hon. Innan dess hade jag vid några tillfällen suttit på henne och flygit av. Det var samma visa hela tiden. Jag satt upp, hon tog ett steg bakåt och sen började hon bocka tills jag var av. Jag tror att där någonstans blev jag rädd, rädd för att rida.

Sagt och gjort Cillahästen åkte iväg. Tre månader var hon borta och hon blev ridbar. Första gången jag red på henne hos tillridaren så var jag rädd, rädd och spänd och bara väntade på att något skulle hända. Något som gjorde att jag flög av. Men inget hände. Visst hon var spänd, men hon lyssnade på mig. Jag fick bestämma. Även om jag vågade och jag red så fanns det fortfarande en misstänksamhet gentemot Cillahästen. För något skulle hon göra, det var jag så säker på. Men inget hände. Och efter tre månader var det dags för henne att komma hem. Nervös, men med ett litet bättre självförtroende så kom hon hem. Jag har fått lära om, jag har fått bortse från den rädsla jag ibland har, jag för intala mig själv att det är jag som bestämmer, det är mig hon ska lyssna på och att jag någonstans faktiskt reder ut det.

Tyvärr kan jag nog fortfarande känna, trots att det går som på räls just nu, att folk i min omgivning inte riktigt tror på mig, på oss, utan försöker hitta fel, försöker ifrågasätta min kompetens och ifrågasätta mig som hästägare och ryttare. Det känns tråkigt och ledsamt. Det känns som om folk vill ha rätt, att jag inte duger utan jag ska ha en "lugn och stillsamhäst". Men jag tror på oss och jag känner att vi är på rätt väg. Visst vi har lång väg att gå, mycket att lära, mycket att ta oss igenom, men nu har det gått ett år sen jag skadade mig, ett år då jag trodde att jag aldrig skulle rida på Cillahästen igen, ett år då jag har fått kämpa och då det bara varit motgångar. Men nu är vi på banan. Så nu ser jag framemot ett år då jag och Cillahästen ska utvecklas och vi ska visa omgivningen hur fel dom hade om oss och hur långt man faktiskt kan gå med lite envishet, mycket arbeta och mycket kärlek. För någonstans måste jag låta alla kommentarer rinna av mig, för att jag ska lyckas. Så ett år av motgång blir förhoppningsvis ytterligare ett år med medgång......

Morgonstund har guld i mun....

Det sägs ju att morgonstund har guld i mun... tyvärr kam jag inte riktigt hålla med. För ett år sedan sa Felicia att hon ALDRIG skulle morgonträna då det var sååååå tidigt. Men lita ALDRIG på ett barn som säger ALDRIG, för sen några månader tillbaka har Felicia helt plötsligt fått för sig att morgonträna. Innan tränade hon två morgonpass i veckan men då det tydligen inte var så många som tränade vid varje pass så har dom bara ett pass nu. Felicia står fast vid att det är bra med morgonträningen, men min dag blir helt knäpp. För jag är så trött kl 4.45 att mina ögon går i kors och sen när jag kommer hem vid 6 så måste jag vila lite. Måste jag inte till jobbet så sover jag nästan hela förmiddagen känns det som, vilket inte är bra då hela dagen hat gått. Men jag behöver verkligen få sova....

Så det där med att morgonstund har guld i mun, tycker jag inte stämmer och att man får så mycket gjort stämmer inte heller. Jag är helt färdig efter att kört Felicia på morgonen.....

Spontan....

Jag tror att jag just nu är den mest ospantana människa i hela världen. Jag planerar och jag försöker att ha en struktur på allt jag gör. För det mesta vet jag hur min dag ser ut och när jag ska göra saker och ting. Tyvärr blir min ospantana och väldigt välplanerade tillvaro lite stressande också. Till exempel imorgon så är det morgonträning för Felicia vilket innebär att jag ska försöka sova lite efter att jag kommit hem, samtidigt som jag vet att jag ska jobba kl 15, och jag måste hinna med Cillahästen och gärna en löprunda innan jobbet. Så helst av allt skulle jag kunna sova till kl 9, för att sen ta en snabb löprunda och mellan kl 11-13 skulle jag kunna vara i stallet och sen hem och äta, duscha och åka till jobbet. Ett annat alternativ är att bara mocka på kvällen.... så frågan är vart har min spontanitet tagit vägen? För helst av allt skulle jag vilja planera varje dag flera veckor framåt för att jag ska veta exakt vad som händer. Kul? Nä kanske inte... men när jag var yngre var jag extremt spontan däremot ;) men jag tror att jag med åldern lagt mig till med vissa egenheter som kanske inte är så charmiga, utan kanske lite udda... men planering är bra ;)

Allra bästa hästen

Idag var jag uppe i stallet och hade ett mål, en plan med min ridning. Först och främst hade jag som mål att hon inte skulle dra i hagen när jag gick med henne till grinden. Tyvärr är det en smart häst och jag var lite lat några gånger och lät henne gå själv, jämte mig, men hon lärde sig snabbt att hon kunde galoppera snabbt som bara den till grinden utan att jag tillät det. Så mitt arbete var att få henne att gå lugnt och sakta med mig i grimskaft och sen skulle jag longera henne över bommar. 

Hämtningen i hagen gick bra. Hon slet sig vid två tillfällen men då gjorde hon två jättehopp och jag hängde inte med. Men hon stannade direkt och väntade på mig :) Men får lära henne att ta det lite lugnt i allafall ;)

Longeringen gick också super. För bara ett år sedan hade hon sprungit som en galning och inte lyssnat alls men idag så lyssnade hon hela tiden på mig, och vi arbetade över två markbommar. Först i skritt sen i trav och tillsist galopp. Hon fick galoppera korta intervaller i båda varven. Hon orkar inte riktigt bära sig i galoppen så det blir bara korta sektioner hon galopperar, men det är trots allt ett bra sätt att stärka henne. Hon var lite svettig efter passet men det kändes som vi fick till det. Hon lysande och jag kunde skritta av henne genom att gå jämte henne, en bit ifrån med longerlinan utan problem. Det är så kul att se framstegen hon gör och hur fantastiskt lyhörd och samarbetsvillig hon är. Hur vi har börjat komma till ett samspel utan massa bråk. Visst testar hon, men ger sig snabbt utan massa protester. 

Jag är så glad över att jag har henne, den fina lilla hästen..... 

Borta bra men hemma bäst....

Nu är vi äntligen hemma. Visst är det kul att åka bort och det är väldigt trevligt att gå ut och äta på restauranger man inte brukar gå på, men det är väldigt skönt att vara hemma, att sova i sin egna säng, ha sina saker och inte behöva vara på varandra hela tiden. Jag tror nämligen att Jim och jag är så vana vid att inte vara på varandra, så när vi bor på liten yta och ska umgås 24 timmar under en period så blir vi bara irriterade på varandra. Visst det kanske låter konstigt, men så är det faktiskt. Jag får lite panik av att hela tiden ha folk omkring mig som jag ska umgås med och vara trevlig mot ;) när man inte riktigt är van vid det. Jag tror att sedan jag bytte jobb har jag nog blivit mer och mer speciell och jag tror att jag har blivit mer och mer "folkskygg". Jag tycker om att gå hemma och bara vara själv och prata med katten....Lite knäppt är det kanske men det är samtidigt väldigt skönt att bara vara själv.

Även om jag tycker om att vara själv så tycker jag väldigt mycket om Stockholm och dess utbud. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bo i Stockholm, men utan barn. Tänk vad mysigt att gå ut och äta, gå och ta en fika, strosa på Söder eller bara åka ut i skärgården och promenera lite....Ja, drömma kan man ju alltid. Men samtidigt har jag det väl väldigt bra här hemma också....

Trött och mätt

Nu är det verkligen dax för mig att sova.... jag har tillbringat nästan hela dagen på Bak-& Chokladmässan och lite på Hus-& Hemmässan. Så nu är jag trött i mina små ben och dessutom är jag mätt efter att ha ätit massa godis och annat. Sen var det middag hemma hos goda vänner. Mycket skratt, god mat och väldigt trevligt umgänge. Ibland kan jag sakna att inte bo närmare våra vänner, samtidigt som jag antar att skulle vi göra det så hade vi kanske inte träffats så ofta ändå, med tanke på att vi då är inne i en vardag med massa "att göra" saker. Så jag får väl nöja mig med att umgås med dom effektivt när vi väl träffas :) 

Morgonrutin

Herregud vad jag har varit ambitiös dom här dagarna. Jag har sprungit på mitt löpband som jag fick låna två gånger och varje morgon på hotellet har jag sprungit på löpbandet. Igår 30 min och idag sprang jag intervaller. Det är nog trots allt "roligare" att springa ute men intervallerna blir betydligt mer effektiva på ett löpband. Men imorgon ska jag vila tänker jag. För sen när jag kommer hem blir det ju båda ridning och "vanlig" träning....

Trött och mätt

Nu är jag både väldigt trött och väldigt mätt. Har ätit mat i massor och min stackars mage var nog inte riktigt van vi att äta så mycket ;) men att äta en marängsviss för 105 kr som inte var som en marängsviss var trots allt av en liten besvikelse. Men den var god.... men en marängsviss för 105 kr ska vara något alldeles extra, utsök och helt fantastisk och det var den inte utan bara helt ok....

Imorgon ska jag för andra året i rad gå på bak- och chokladmässan med goda vänner. Ska bli så kul. Så hela denna vistelse hat väl egentligen handlat om mat och godsaker....men det får helt klart bli skärpning när jag kommer hem ;) 

Hotellfrukost

Att börja dagen med en ordentlig frukost utan massa stress det är faktiskt riktigt härligt. Egentligen borde man göra det varje dag, även om man är på lite semester. Idag började jag dagen på allra bästa sätt. Först lite träning, 30 min varierad hastighet på löpband och sen en lång och härlig frukost. Så gott och så härligt att sitta ner utan att behöva stressa och utan att behöva tänka på disken. Och det bästa av allt. Allting bara fanns där uppdukat. Så gott. I vanliga fall brukar jag äta en snabbfrukost. Antingen en smoothie gjord på yoghurt och bär eller bara lite Modifast. Snabbt och enkelt. Men en hotellfrukost med äggröra, bacon, frukt och massa annat gott, det är lyx. Tyvärr saknade jag våfflor, men man kan inte få allt ;)

Nä, nu är det dax att fixa i ordning sig och göra stan....En långpromenad till Gamla Stan för att kolla runt lite och sen tillbaka till hotellet och fixa i ordning sig för att äta på 39 Wäst. Hoppas verkligen att det är gott.....

Ha en bra dag alla där ute =)

Egentligen ska Jim och jag inte göra saker ihop då jag bara blir irriterad på honom... eller kanske inte med barnen heller ;) jag har insett att jag inte riktigt har tålamod att göra saker med dom eller försöka hitta på saker för dom är ibland bara för jobbiga.... så ibland behöver jag en paus från dom och då är stallet bra :) men ibland gör jag saker och tror att det är mysigt med små utflykter med hela familjen och sen inser jag att jag nog inte tycker det utan att det bara är jobbigt. Knäppt, jag vet, men jag tror jag har kommit till en ålder då jag tycker om att göra saker själv och på mitt sätt men ibland får man offra sig och umgås med familjen ;) 

Jag vet egentligen inte om jag ska skriva detta inlägget eller inte, men samtidigt känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Jag har nog skrivit det innan men jag är så emot rasism, all form av rasistiska påhopp, rasistiska kommentarer och egentligen allt som påstår att en person gör något eller säger något på grund av dess ursprung och inte på grund av dess individ. Idag var jag hos en bekant, för jag skulle lämna en grej jag sålt till henne. När jag kom till hennes hem så hade hon en bekant till sig där. En person som jag egentligen inte känner alls, en person som jag bara träffat någon gång ibland. Det är en person som jag egentligen tycker är helt ok. Min bekanta är en person, som är högt utbildad, har "normala" åsikter om mycket och som jag tycker är en rolig person. Men när jag kom till hennes bostad så pratades det om nyanlända. Inte på ett positivt sätt utan på ett väldigt nedlåtande och negativt sätt. De pratade om att nyanlända tog "svenskarnas" arbete, att invandrare bara våldtar och är kriminella. Eftersom detta är ett ämne som gör mig väldigt upprörd så kände jag att det bästa vore om jag inte sa något utan bara gjorde det jag kom dit för att göra.

Jag kan inte förstå hur man kan dra alla över en kant. Visst det finns konstiga, knäppa, kriminella, personer som våldtar och som är invandrare. Men det finns lika många svenskar som är konstiga, knäppa, kriminella och våldtar och slår kvinnor. Att slå en kvinna handlar inte om en religion, en tro, utan om att man vill ha makt över en annan, att man inte förstår vad som är ok eller inte. Innan jag lämnade min bekant så pratades det om att invandrarna, då framför allt de nyanlända bara vill ha saker hela tiden, att de kräver att det svenska samhället ska ge dem en bostad, jobb, pengar, kläder osv osv osv. Men hur många svenskar anser inte att det svenska samhället minsann ska ställa upp och fixa ett jobb åt dem, en bostad och annat? Hur många svenskar anser inte att det är deras rätt som svensk att staten ska stötta dem, ge dem det de förtjänar?

En annan sak som ofta diskuteras är ju också att invandrare som begår brott, blir dömda, inte ska få vara kvar i Sverige. Visst det kanske jag kan hålla med om, men en svensk som begår brott....Ska hen också utvisas? För en invandrare som begår brott kan ju faktiskt vara svensk medborgare.

Som ni förstår skulle jag kunna diskutera detta hur mycket och hur länge som helst. För det jag anser är viktigt är kanske inte att se vilket land personen kommer från utan att se personen som en egen individ som agerar utifrån individens egna tankemönster, mående och givetvis tillviss del religion, uppfostran och kultur. Men vad skyller man då på när en svensk man/kvinna misshandlar någon? Då skyller man på ett psykiskt mående, man skyller inte på religionen eller dess kulturella uppfostran.
Det som är mest skrämmande är att så många, oavsett utbildning och status i samhället, faktiskt är smygrasister och det kommer fram i olika sammanhang, som ett glas som man hällt upp för mycket vatten i. Sakta sakta sipprar det över och kommentarer om invandrare i negativ mening kommer fram. Jag tycker det är skrämmande att så många av mina så kallade vänner, bekantar är rasister, att de dömer människor utifrån ett ursprung och inte för individens handlingar.

Jag vet inte vad jag ska göra, men jag hoppas att jag lär mina barn vad det innebär att inte döma en person för dess nationalitet, kultur eller religion.

Tacksamhet...

Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag skrev att min lilla häst häromdagen stack ifrån mig i hagen och sprang över på grannens tomt, en äldre dam bor i det huset. Jag har bara träffat henne då hon varit ute och gått och hon är väldigt trevlig. Stallägarna frågade om jag hade kollat om det blev gropar i gräsmattan, vilket jag inte hade, men jag sa att jag skulle lämna en blomma till henne och kolla det som idag. Sagt och gjort, köpte en liten blomma och gick och ringde på idag, lite skamsen men ändå. Jag måste ju göra rätt för mig....

Tanten som bodde i huset såg frågande på mig när jag stod där i ridkläder och en blomma i handen. Jag förklarade att min häst smet häromdagen och att hon var på hennes tomt och jag bad så mycket om ursäkt och ville ge henne blomman som en ursäkt. Hon blev så otroligt tacksam och väldigt förvånad över varför hon skulle få den blomman. Hon sa att det gjorde inget att min lilla häst hade smitit iväg och hamnat på hennes tomt. Det är sånt som händer. Men jag förklarade att jag skämdes och undrade om jag skulle laga eventuella gropar i hennes trädgård. Sån tur var så hade det inte blivit några gropar, enligt henne.

Det jag tyckte var så kul med denna lilla enkla gest var att hon blev så rörd och så tacksam över att jag kom med blomman. Hon var helt klart rörd över min gest. Visst jag hade inte behövt ge henne en blomma utan bara be om ursäkt och titta på hennes gräsmatta. Men någonstans kändes det som om det var så att en liten blomma och en ursäkt passade bättre och det kändes varmt i mitt lilla hjärta att få glädja någon annan person med en enkelt gest. Och det viktigaste av allt är ju att det var min lilla häst som smet och det var jag som ska vara tacksam över att hon inte blev arg över att få en häst i sin trädgård.

Så till er alla där ute....tänk vad en enkel gest, ett leende, ett tack eller vad som helst egentligen kan ge en annan människa sån glädje och tänk vilken fantastisk känsla man själv får. Så ta er tid i detta stressade samhället och gör någon annan glad.

Äpplen i massor

I år hade vi återigen mycket äpplen. Kanske inte som förra året men i år bestämde vi oss för att görs något med alla våra äpplen. Förra året gjorde vi en del äppelmos men det kunde vi ju inte äta hur mycket som helst och dessutom tröttnade barnen på att äta gröt med äppelmos. Så vi slängde nog hur mycket äpplen som helst. Men år tänkte vi ta tag i saken och vi letade och letade efter ett musteri som inte var allt för långt borta och som inte var allt för dyrt. Till sist hittade vi ett litet billigt musteri. Som vanligt var vi ute i sista stund. Dels så hade många av våra äpplen börjat falla ner, blivit övermogna och vi åker till Stockholm i veckan. Så i veckan som var ringde vi och fick en tid i lördags att lämna in äpplena och i fredags ägnade Jim mycket tid åt att få ner alla äpplen och packetera dem i lådor. Sen var det bara att åka iväg med dom. Vi bestämde oss för att göra färskpressad must, vilket innebär att vi inte kan ha all must uppe utan vi var tvugna att frysa ner den så fort vi fick hem den och det vi har uppe måste vi dricka upp under någon dag.

Äppleträdet stod på tomten när vi köpte huset så vi antar att det är ett gammalt träd och vi har ingen aning om vad det är för sort. Men farbror som gjorde vår must trodde att det var en sort som heter Aroma. Anledningen till att han trodde det var för det blev en väldigt klar must och enligt farbrorn så blir det klarast och bäst must på den sortens äpple. Och den var så god! Så nu vet vi att nästa år blir det must igen och så långe vi får mycket äpplen så ska vi göra must! Så har ni äpplen hemma gör must för det blir så gott och det känns även skönt att ta tillvara på äpplena .

Pedant

Vet ni vad jag har upptäckt hos mig på senare tid? Jo, att jag är nog innerst inne lite pedant. Ja, det låter helt osannolikt att jag, som inte har brytt mig så mycket innan faktiskt tycker om att ha ordning och reda. Visst, pedant kanske är att överdriva. Men jag vill gärna ha städat, jag vill gärna dammsuga minst en gång per dag, jag går och plockar upp här hemma och jag stör mig på resten av alla i min familj som inte bryr sig överhuvudtaget om hur vi har det här hemma. Tyvärr har jag också märkt att det bara är jag som går och plockar och städar.....Jag vet inte riktigt hur jag ska få familjen att fatta att dom också kan plocka upp hemma???? Nåja, man dör inte av lite skit, men visst är det mycket trevligare att ha ett välstädat hem? Dessutom har jag kommit på mig själv att jag gärna "städar" i stallet. Eller rättade sagt jag sopar hela tiden, jag försöker att lämna stallet så sopat det bara går och om jag känner någon dag att jag inte riktigt hinner sopa så nog så stör det mig lite. Kanske det har med åldern att göra? Eller så har jag alldeles för mycket tid över ;)

För hade någon sagt till mina föräldrar när jag var liten att Tina hon kommer minnsan att ha ett välstädat hem, hon kommer gå och plocka upp hela tiden och hon kommer dammsuga nästan varje dag. Då hade nog mina föräldrar skrattat. För när jag var liten eller bara fram tills för något år sedan så brydde jag mig inte så mycket om hur det såg ut hemma. Men nu vill jag ha ordning och reda. Så något har hänt och jag skyller på åldern =)

Jobbhelg, idioter och uteritt....

Idag har det varit en grå och trist dag, med inslag av lite regn. Helst av allt hade jag velat sitta i min soffa med en filt och ätit godis och sett på någon bra film. Men då det är min jobbhelg så var jag ju tvungen att jobba lite också 😉 eller rättade sagt så var det en del jobb under gårkvällen och natten så det hade varit super skönt att få vara hemma och sova. Men tyvärr så hade vi en del grejer att fixa med på förmiddagen och sen så behövde jag åka till stallet och till Cillahästen. Så det är bara att ta sig i kragen och göra det som behöver göras.

När jag åkte till stallet så kom regnet. Tanken var att jag skulle rida ut en sväng, men jag tvekade lite när det regnade. Det är ju så att jag gör väldigt få saker i regn....När jag väl fått in Cillahästen och fixat i ordning henne så hade det slutat regna och jag tänkte en lite runda skadar ju inte. Vi hade ridit i manegen hela veckan och jag hade varken ork eller lust att rida i manegen idag. Så det fick bli en tur. Jag har ju som sagt inte ridit så långa runder själv och jag har sedan hon kom tillbaka hem från Berga Gård bara ridit en runda i skogen själv. Men då det har regnat i flera dagar så kände jag att vi fick hålla oss till grusvägarna. Min första tanken var att rida en väg fram och tillbaka, men när vi ridit en bit och allting gick så bra så beslutade jag mig att rida en liten runda. Rundan kring "monas" som jag kallar den. Cillahästen traskade på bra, stannade inte vid Monas hästar och allting gick bra. Eftersom vi var tvungna att rida på grusvägar en rätt så lång bit så finns ju även risken att träffa på bilar. Givetvis gjorde vi det. Vi träffade på en bil med ett stort släp. Jag såg bilen komma rätt långt ifrån mig, vilket också borde innebära att bilisten såg mig. Men hen gjorde inga tecken på att sakta in. Inga tecken på att överhuvudtaget stanna eller visa hänsyn till att jag kom med en häst. En häst som bilisten inte hade någon som helst aning om hur den skulle reagera på en bil med släp. Jag tycker det är SÅ IRRITERANDE och så NONCHALANT att inte ta hänsyn till att jag kommer sittandes på en häst. Det spelar ingen roll om det är en häst, det skulle lika gärna kunna vara så att jag var ute och gick med en hund eller med barn eller vad som helst. Man tar hänsyn! När jag såg att bilisten inte tänkte sakta in så började jag vifta med mitt spö, rakt ut för att få bilisten att fatta! Bilisten blängde och saktade ner men fortsatte köra förbi oss. Nu har jag, peppar peppar, en häst som inte riktigt brydde sig om bilen eller släpet. Men jag har en häst som jag inte riktigt litar på när det gäller uteritter. Sån tur var skulle jag rida in på en väg och som bara går förbi några hus för att sen sluta på en gård. Där viker jag av in mot skogen. När jag red utmed en äng tyckte jag att jag hörde en fyrhjuling, men tänkte att den är långt borta. Men när jag kom mot skogen som jag skulle rida igenom hördes fyrhjulingen tydligt och den kom emot mig. Jag stannade med Cillahästen och föraren på fyrhjulingen körde ut på åkern/ängen i en stor cirkel runt mig, sakta och lät mig passera. Det kallar jag att visa hänsyn. Jag stannade och han stannade. Så det var bara att fortsätta sen. In i skogen, på en liten bredare stig. Eftersom Cillahästen är som sin matte så ÄLSKAR hon mat ;) vilket innebär att jag måste ha koll på hennes lilla ansikte för att hon inte ska gå och äta på alla grenar som hänger fram. Jag trodde faktiskt att det skulle vara kletigt och blött i skogen, men det var inte så farligt. Hon traskade på bra.

En bit in i skogen hörde vi en fågel som skränade rätt rejält, som ett varningsskrik. Men det var bara att fortsätta. Dock hände något och Cillahästen blev helt plötsligt spänd och "springig". Jag trodde först att hon hade blivit skrämd av något bakifrån eftersom hon började trava, men fick snabbt henne att stanna. Sen var det som om det var några osynliga spöken framför henne. För hon började gå på tvären, ville springa och försökte vid ett tillfälle att dra ner huvudet och ville nog göra en bockning. Hela Cillahästen blev som ett S. Hon backade in i skogen och fortsatte att gå på tvären och var spänd. Det enda jag tänkte på var, "bara hon stannar så jag kan sitta av"...samtidigt som jag vet att jag inte ska sitta av för då "vinner" Cillahästen. Hela den lilla gräsbacken ner höll hon på. Jag fick henne precis i slutet av backen att lugna ner sig och stå stilla. Hon blev inte avslappnad, men jag tänkte att detta måste jag klara. Jag måste vinna denna striden, jag måste reda ut detta för att inte få ett nederlag. Jag lät henne gå några steg framåt, stanna och sen gå igen. Hon var spänd men jag fick henne ändå att lyssna. Även om hon var spänd, gärna ville springa framåt så lyssnade hon på mina förhållningar, där jag ändå fick en kontroll över situationen, så jag fortsatte rida. När vi kom till stallet så var både jag och Cillahästen nöjda.

Tyvärr så när vi kom in till stallet och jag precis fått av henne tränset beslutade hon sig för att gå ut! Eller rättade sagt springa ut! Inte till sina kompisar i hagen utan tvärs över vägen till grannen....Fy vad jag skämdes! Stallägaren och hennes man var sån tur var hemma och hjälpte mig. Men jag får väl ge husägaren en liten blomma eftersom min lilla häst var i hennes trädgård.....

Jag måste trots allt ändå ge mig en klapp på axeln, för den rundan jag red har jag inte ridit själv sen hon kom hem och den enda gång jag red den själv gick inte jättebra. Även om jag inte njöt hela vägen så njöt jag faktiskt små korta bitar och jag känner mig faktiskt nöjd över att våga och klara av att rida ut själv på min lilla häst. Även om jag i början av en ridtur ut tänker på hur ont det kommer göra att ramla av och alla andra saker som kan hända så utsätter jag mig trots allt för uteritter, själv. Så vem vet jag kanske till och med kommer njuta av en tur ut någon gång inom en snar framtid. Skillnaden är att jag nu har en plan, en tanke kring hur ritten ska gå, både det positiva och det negativa (alltså jag har en tanke både vart Cillahästen ska bli rädd och där hon går på bra) och det är jag som bestämmer, INTE Cillahästen. Det tror jag är det viktigaste i min förändring i min ridning.

Trots det mindre lyckade slut av vistelsen i stallet med Cillahästen så måste jag ändå säga att jag är nöjd med min ridtur och jag är nöjd med Cillahästen. Så nu kanske jag kan ta lite helg och njuta av lördagen.

Nu är jag tillbaka =)

Hej igen =)

Nu har jag öppnat upp denna bloggen igen....efter mycket om och men, men jag insåg att jag faktiskt saknade denna bloggen och jag kände faktiskt att jag har ett behov av att skriva av mig, något jag har saknat. Ni undrar säkert vad som hände och varför jag slutade skriva....Jo, för det var personer i min omgivning som ansåg att det jag skrev var lögn, att jag förstörde för dem och att jag vinklade det jag skrev.... Och ja, det handlade om hästen jag red. På grund av att jag skrev hur JAG upplevde hur hästen var och hur JAG upplevde det gick att rida henne, gjorde att dom inte fick henne såld. För så fort man googlade på hennes namn hamnade man på min blogg och där man kunde läsa om våran tid tillsammans. Detta gjorde att jag beslutade att lägga ner bloggandet, göra den privat. Kanske dumt av mig, men jag kände någonstans att allting bara gick ur mig. MEN nu har det gått några år sen jag skrev sist och nu har jag bestämt mig. Jag ÄLSKADE ju att skriva i denna bloggen och det är något jag saknat, så nu hoppas jag att ni vill följa mitt liv igen. Min resa med mina barn, mina djur och de rädslor som jag försöker övervinna. Men även de motgångar och medgångar som finns i mitt liv. Så det jag vill säga är VÄLKOMMEN TILLBAKA =)

Ja, det känns faktiskt kul att skriva här igen. Men vad har hänt sen jag skrev sist? Jag menar det var trots allt nästan två- tre år sen jag skrev sist. Jag har inte ens något minne av hur längesen det var =)
Ja, var har hänt? Jo, jag har skaffat en liten häst vid namn Cirkeline-Celesta, även kallad Cilla. En liten haflinger, som jag antagligen kommer skriva så mycket om så att ni tröttnar på att läsa om henne ;)

Cirkeline-Celesta "Cilla"  född 2010

Vi har även skaffat katt igen....förra året skaffade vi en liten skeppskatt vid namn Doris, men som tyvärr blev påkörd i februari i år endast 10 månader gammal. Det tog hårt på barnen och även på mig. Tanken var att vi inte skulle skaffa någon mer katt, men efter mycket tjat så blev det en liten katt till. En liten Zelda född 24 maj 2017. Så söt och så charmig. En liten katt som hamnade rakt in i våra hjärtan.

Doris 1 april 2016-7 februari 2017

Ja, vad mer har hänt???? Jag har blivit äldre, klokare och någonstans så känner jag mig säkrare i mitt liv. Jag hade en kris för något år sedan, en rejäl kris faktiskt, men jag tror att jag kom starkare ur den krisen och vet mer vad jag vill. Jag tror faktiskt att det var bra för mig att få en liten kris, för den gav mig en tanke och den gav mig ett mål i livet tror.....

Nåja, jag vet inte mer vad jag ska skriva...vill ju inte förvirra er ;) men jag säger återigen välkommen till min lilla blogg och jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta följa mig.