Träning...

Jag har insett att det endast är lite mer än 19 dagar tills jag ska springa 1 mil. Jag har knappt börjat träna så jag måste nog börja snart... Eller jag har börjat lite men jag har dött varje gång också. Och jag har bara sprungit kortare sträckor och bara intervaller. Kanske ska försöka att springa 1 mil några gånger nästa vecka.. Eller i allafall en gång nästa vecka för att veta hur långt det är...tänk om jag dör på kuppen? Dessutom blir jag tant samma dag som jag ska springa milen. Så det blir dubbelt så jobbigt för mig....

Medmänniskor

Jag har träffat många olika typer av människor under tiden jag arbetade med att rädda världen under dagtid. Endel personer som jag träffade har jag väl funderat över hur dom tänkte, endel personer förstår jag mig inte  alls på och endel personer är genuina och vill verkligen göra en förändring. Här om dagen när jag som vanligt arbetade med att rädda världen, fast under kvällar och nätter, så hände något som innebar att jag var tvungen att tänka utanför boxen tillsammans med min kollega. Klockan 22 var det inte så lätt att tänka utanför boxen måste jag säga. Vi funderade och funderade eftersom dom människorna vi hade med att göra inte visade någon som helst medmänsklighet eller någon vilja mad att hjälpa till. Efter en del diskussioner fram och tillbaka med de som jobbat dagtid och som egentligen var mer insatta i själva situationen så kontaktade vi ett företag som också arbetade med att rädda världen. Ett företag som jag tidigare samarbetat med och som jag anser är ett bra företag på det specifika området som de arbetar inom. Vi ringde dom och bad om hjälp. Ägaren ville fundera lite och efter fem minuter fick vi ett ja. Företaget lovade att hjälpa oss att fortsätta rädda världen trots att det var mitt i natten, bara för att man inte kan lämna någon att mer eller mindre dö. Jag är som oerhört tacksam att dessa människor finns, att dessa människor faktiskt ser att hjälper man till så kan världen räddas och det finns en chans att medmänskligheten överlever. Så jag måste bara få säga att jag beundrar dessa människor som offrar mycket bara för att försöka göra världen en bättre plats för alla. Jag hoppas att alla förstår och vill hjälpa till att rädda världen oavsett om det är stora eller små insatser....

Summering av campinglivet...

Nu har vi varit hemma sen i söndags och jag har fått lite distans till campinglivet. Så vad kom jag fram till???

Om man gör en lite för-och nackdelarlista så om man tar fördelarna så:

Jag blev inte styck-/yxmördad. Låter som en fix ide hos mig men har ni inte sett några skräckfilmer eller liknande? Och hur många av dem utspelar sig inte med folk som tältar?

Vi fick mycket frisk luft och njuta av naturen på ett helt magiskt sätt.

Vi fick umgås utan massa iPhones, Ipads mm.

Vi fick mycket sol.

Vi fick en trevlig och rätt så billig semester.

Nackdelarna var:

Höll på att bli uppäten av alla mygg com knott.

Inget privatliv. Det vill säga man delade toalett, dusch, kök, ja faktiskt allt. Samtalen kunde vem som helst lyssna på osv.

Lite sömn.

Risk för att faktiskt bli styck-/yxmördad.

Men trots allt var helheten ok. Så vem vet vi kanske gör om det....

Camping del 2

Japp jag överlevde första natten i tältet förutom att jag frös halva natten, vaknade så fort jag vände mig om samt låg i en nedförsbacke. Men förutom det så överlevde jag både insekter och styckmördare. Så egentligen kan man säga att första natten var en bra natt. Men vem säger att man överlever natten till imorgon? 

Camping...

Idag gör jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra, någonsin igen, jag är och campar med familjen. Jag sover inte i husvagn utan jag ligger på en madrass i ett tält och saken är den att jag verkligen hatar att tälta! Jag har tältat massor när jag var yngre för det var det enda som vi hade råd med när vi ville vara vid kusten, men oftast slutade det i något slags mardrömsscenario iform av alldeles för lite sömn, ett regnigt tält eller annat. Så jag lovade mig själv när jag blev lite äldre och förståndigare att jag ska aldrig mer tälta utan jag ska bo bekvämt. Men barnen tycker det är skoj och barnen har tjatat hela sommaren om att få åka och tälta. Eftersom båten vi skulle sova i inte var ledig i helgen så fick det bli tält! 

Jag lägger just nu och funderar över om jag kommer överleva helgen eller om det är så att jag kommer bli styckmördad... För saken är den att jag ligger längst ut mot väggen som är mot utsidan så om det kommer en styckmördad och sätter en kniv i väggen på utsidan så är jag rökt. Inte skoj...trots att det finns risk att bli styckmördad så måste jag ändå säga att jag älskar verkligen västkusten och närheten till havet och den känslan av frihet som ett gav innebär...så nu säger jag godnatt och hoppas att jag överlever natten ;)

Saknad ?

Idag var jag och åt lunch med några gamla kollegor. Väldigt trevligt och mysigt och lite tråkigt var det allt att inte åka med dom tillbaka till kontoret och fortsätta rädda världen med dom men samtidigt kände jag när jag var på kontoret och hälsade på häromdagen att jag verkligen inte saknar kontoret. Lite motsägelsefullt kanske men mina fd kollegor som jag åt lunch med anser jag även som mina vänner, några som jag kunde prata med och några som jag gärna träffade privat. Tyvärr så har jag senaste tiden då jag ägnade mig åt att rädda världen, inget intresse i att lära känna nya kollegor. Jag kom knappt ihåg vad dom hette. Lite arrogant? Nä, jag har bara kommit till den åldern då jag själv anser mig ha rätt att välja vilka jag umgås med, vilka jag pratar med och där jag också anser mig ha rätt att ta vara på min tid själv. Knäppt? Ja kanske men samtidigt så tror jag att det var ett sätt för mig att överleva livet med att rädda världen. Tyvärr saknar jag inte mitt jobb, jag saknar inte heller mina kollegor och jag är väldigt nöjd med livet just nu. Jag tror att jag har en inre ro, vilket jag inte hade på samma sätt som innan när jag hela tiden skulle rädda världen från allt. Så jag måste faktiskt säga att den saknad jag trodde att jag skulle ha av att fika med kollegor, äta lunch med kollegor eller den vardagliga sociala samvaron med kollegor saknar jag inte. Kanske är jag knäpp men just nu är jag nöjd med att gå hemma på mitt Lillhamra och bara mysa och fixa med grejer som behöver fixas med. Jag skulle lätt kunna bli hemmafru! 

Upprörd!

Idag när jag åkte till jobbet hörde jag på radion att SD idag är det största ensamma partiet (enligt en tvivelaktig opinionsundersökning i och för sig men ändå...) och jag blev rädd, riktigt rädd faktiskt. Jag förstår inte hur det svenska folket tänker och vart deras medmänsklighet har tagit vägen! Visst jag kan störa mig på saker, som tiggeriet, men jag stör mig på själva saken i sig inte på folket/personen som tigger. Visst kan det ses som en typ av rasism?! Men jag tycker faktiskt att Sverige borde hjälpa och ta hand om dessa som tigger samtidigt som jag tror att en viss del av tiggeriet är organiserat. Bara för att jag tycker så här betyder det inte att jag är rasist eller att jag kommer att rösta på SD i framtida val. 

Jag tror och anser att Sverige mår bra av att vara ett mångkulturellt land och att vi kan lära av varandra. Vi svenska kan lära oss att kanske inte vara så stela och bara hålla på vårat. För vem har inte funderar många gånger på varför inte en släkting, granne el god vän skulle kunna gå på mitt barns utvecklingssamtal el föräldramöte när man själv kanske inte kan. För visst är det så att det måste ju ändå vara bättre att någon annan vuxen som känner barnet går och visar ett intresse och som kan framföra frågor till läraren och även återberätta för föräldern än att ingen går alls och istället får till sig att man inte är intresserad??? För jag kan nog trots allt hålla med om att "det krävs en hel by att uppfostra ett barn". 

Så i stället för att prata om hur hemskt det är med invandring och hur mycket dom förstör så kanske vi ska omfamna dem och ta lärdom av dom? 

Jag vet att jag bagetaliserar hela diskussionen rätt rejält men jag anser att man ska se individen i stället för hudfärg, religion eller kultur. Givetvis har jag som alla andra massor med åsikter kring allt, kring personer som åker ner och krigsr för IS el kriminella el andra saker som gör att rasismen ökar. Men det handlar om en individs handlande och det handlar inte om ett helt folkslag! Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om SD och deras åsikter och om folk som faktiskt röstar på SD men nu har jag gjort ett litet inlägg men tror nog att jag kommer att få anledning att återkomma till detta! 

Lata dagar ...

Nu är det slut på latar dagar och det är dax för träning igen! Jag har haft ett sommaruppehåll på minst tre veckor, skönt, men fruktansvärt för min kondition. Visst jag har vardagsmotionert men jag har inte gjort någon aktiv träning på hur länge som helst och jag har inte heller brytt mig så mycket om det utan bara njutit av sommaren. Men ack vad jobbigt det var att komma igång igen. Körde mitt först intervallpass i måndags och jag trodde bokstavligen att jag skulle dö! Sån tur var gjorde jag inte det men även idag när jag körde lite intervallträning så kändes det som att jag skulle dö och på fredag ska jag försöka ta mig runt en liten runda på 5 km.... Detta kan faktiskt resultera i att jag dör på riktigt.... 

Mina barn!

Jag vet att alla föräldrar gör allt för sina barn och jag vet att alla föräldrar vill sina barn det bästa. MEN jag tror faktiskt att det är en viss skillnad mellan mig och alla andra föräldrar för jag tror ibland att jag kanske agerar lite mer, kanske tar saker och ting ett snäpp längre och förutspår och oroar mig lite mer än alla andra. Lätt för mig att säga tänker ni men jag tror faktiskt att det är så. Eller så kanske det är så att jag har för höga krav på alla runt omkring mig vilket gör att jag gärna agerar för att det ska bli så bra som möjligt för mina barn?! Jag vet inte riktigt... men i vilket fall som helst så började skolan idag och i en vecka har det var lite kaosartat för Eric. Hans lärare hade sagt upp sig och så fick vi ett brev från skolans rektor där hon drog sig för att säga sanningen och sen fick vi ytterligare ett mail från läraren där hon förklarade situationen och det var en liten annan bild av vad rektorn hade sagt. Så hela veckan, alltså två dagar har jag varit irriterad över hur korkad våran rektor är och varför hon inte kan säga hur det egentligen är. Är det så svårt???? Så jag har både skrivit ett arg mail till henne och hade ett samtal med henne idag där jag uttryckte min irritation över hur hon agerat. Jag kanske går ett steg för långt men jag tänker på mina barn och på vad dom behöver för att få en riktigt bra utbildning och en riktigt bra förutsättning för ett bra liv så jag gör allt för mina barn, vilket innebär att jag ibland agerar lite impulsivt och inte alltid så genomtänkt...men skit samma! Vad gör man inte för sina barn???

Varför???

Jag förstår inte varför jag inte får något gjort nu för tiden. Jag har verkligen gått in i en semestermood och jag har verkligen inte kommit ur den. Nåja, nu jobbat jag min andra helg sen jag började arbeta på mitt nya jobb. Jag var ledig första helgen jag skulle jobba helg så då slapp jag men efter semestern har jag jobbat en helg och nu min andra helg. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om det än... Det är en del pusslande men så får det väl vara. Samtidigt kan jag se fram emot att vara ledig på måndag och hitta på saker med barnen eller som när barnen börjar skolan, då ska jag städa huset ordentligt för det har inte blivit riktigt gjort på hela sommaren känns det som. Samtidigt kan jag redan nu känna att det är lite jobbigt att inte ha riktigt koll. Jag är ju en människa som älskar att ha full kontroll även om mitt förra jobb innebar att man till viss del inte hade hundra koll. Men det kanske är bra att lära sig att inte ha koll, för det är nog ett litet problem jag var ;) 

Sista dagarna....

Nu är det verkligen dom sista dagarna på sommarlovet. På tisdag smäller det och det är åter dags för ordning och reda och massa rutiner. Jag är i och för sig en vän av rutiner och ordning och reda men samtidigt måste jag nog säga att det är rätt så skönt med slappa och lata dagar där man sover länge och är uppe lite extra länge på kvällarna. Tyvärr har väl inte sommaren bjudit på så mycket värme så vi har kunnat sitta ute på kvällarna men ändå... Jag har faktiskt haft en fantastiskt bra sommar/semester. Den har dock gått lite för fort.... Eftersom jag bytte jobba innan sommaren så fick jag "bara" fyra veckors semester, vilket jag aldrig brukar ha annars. Jag brukar ha en superlång semester vilket också innebär att man hinner med både det ena och det andra. Denna semestern har "bara" inneburit att jag hunnit med det ena och inte det andra. Vi har knappt varit hemma på våran semester. Vi har varit i Norrköping och Linköping och Stockholm. Sen mellanlandade vi lite hemma och sen var det dags att åka till Tjörn och bästkusten :)

Nåja jag hoppas verkligen att barnen njutit av sommaren och de haft ett bra sommarlov :)

Tanken var att jag skulle överge denna bloggen, men sen insåg jag när jag skulle avveckla denna att jag faktiskt tycker om denna blogg. Det är lite jag, även om den är väldigt spretig. Men så är mitt liv. Jag startade ju en blogg med bara recept, vilket var en bra tanke, men jag hann ju aldrig med att både dokumentera, fota och blogga om allt jag bakade och sen kunde det ta flera veckor mellan det att jag bakade. Så nu får den ingå i denna blogg! Så får det bli! För jag menar den heter ju Livet på Lillhamra och på Lillhamra bakar jag =)

Nåja, nu är sommaren snart slut. Kanske inte varit den bästa sommaren men nu har äntligen värmen kommit och det har varit fantastiskt att kunna sitta ute och äta frukost, lunch och middag. Jag har njutit för fullt. Men tyvärr är sommaren snart slut och det är dags för att återgå till alla rutiner och det är dags för barnen att börja skolan och dags för mig att få lite ordning och reda i hemmet. Och få ordning på mitt liv. Jag har inte tränat på nästan hela sommaren, jag har slarvat med allt vad som heter mat och jag har slarvat med städningen. Jag har "bara" slappat hela sommaren. Så skönt!