Imorgon börjar allvaret för mig och barnen. Nu är det skola och arbete som väntar! Jag måste nog erkänna att det är väldigt blandade känslor kring detta. Ena sidan av mig tycker att det ska bli fantastiskt kul att börja jobba, nja fantastiskt kul kanske var överdrivet, men helt ok. Medans en annan sida av mig tycker att det är helt fruktansvärt. Samtidigt som jag inser hur gott det ska bli med lite rutiner. Lite ordning i livet igen. 

Nåja jag har en dag till som jag är ledig och den dagen ska jag ta tillvara på och bara njuta av att jag är ledig. Dock måste jag nog fixa en del till imorgon, som til exempel vika tvätt, städa lite och baka. Men bara vara hemma och inte göra något speciellt. 

Tänk om jag kunde få vara hemmafru. Bara vara hemma och mysa och gå och fixa och hålla på. Många skulle nog tröttna på det men jag tror faktiskt att jag skulle älska det! Vara hemma när barnen kom från skolan, vara tillgänglig hela tiden och faktiskt inte behöva känna någon ångest över allt som måste hinnas med under helgen. Så om det finns någon där ute som vill försörja mig så hör gärna av er ;)

Något att tänka på....

Idag på FB läste jag något som jag skrev om förra året och som jag tror många tänker varje år.... Vad bör en lärare fråga eleven när den kommer tillbaka från ett långt och "härligt" sommarlov? Första frågan som poppar upp i mångas huvuden och säkerligen i lärarens huvud är "vad har du gjort på ditt sommarlov?" Men vad ska ett litet barn som kanske inte gjort något på sitt sommarlov svara? Eller ett barn som lever med föräldrar som missbrukar, eller lever med våld som sin vardag? Eller kanske har släkt  och vänner som är i krigsdrabbade områden, som ser sina föräldrar be för sina släktingar varje dag? Hur ska de berätta detta för sina klasskompisar? 

Jag anser att det är av yttersta vikt att de vuxna i skolans värld faktiskt tar sitt ansvar och börjar fundera över vad är det för fråga jag ställer till mina elever efter ett sommarlov? 

Jag vet med säkerhet att något av mina barn kommer få frågan vad har du gjort på ditt sommarlov?  Hur många lärare tänker på vad deras fråga väcker för känslor hos barnen? Hur många lärare förstår att det är en jobbig fråga för många barn? Förhoppningsvis finns det kloka lärare där ut som inte ställer frågan eller ägnar en hel lektion åt att barnen ska skriva och berätta vad dom har gjort under sommarlovet utan faktiskt tänker till lite innan och låter frågan vara.....

Ånger....

Har ni någon gång ångrat något för att sen ångra och inse att beslutet trots allt var rätt? Låter kanske lite rörigt, men jag tog ett beslut för ett tag sedan som jag ångrat länge att jag tog. Att jag fegade ur och valde det trygga stabila livet i stället för att våga. Men sen, med facit i hand så ångrade jag mig att jag ens hade tänkt tanken och övervägt att lämna mitt stabila liv för något som faktiskt visade sig vara inget alls. Så med facit i hand så insåg jag att trots att jag fortfarande tycker att beslutet kanske var fel som jag tog faktiskt var det bästa beslut jag tagit på länge. 

Visst jag har pratat om att jag måste ta ett kliv ut ur min lilla trygga låda, men det jag övervägde att göra på ren impuls var ett helt fel beslut på så många sätt, men samtidigt hade det varit ett beslut som tvingat mig ut ur min trygghet och ut i det okända.... Nu följde jag inte min impuls utan tänkte klart som en vuxenmänniska med ansvar vilket till slut resulterade i en fortsatt trygghetskänsla. Men då mina tankar länge har farit runt och en önskan om att lämna min lilla trygghet kommer jag fortsätta arbeta på det men kanske inte så drastiskt som det jag idag ångrar att jag inte gjorde.....

Fundersam...

Ibland finns det saker som jag bara inte kan släppa. Jag funderar och funderar och vänder saker ut och in tills jag varken vet vart början eller slutet är. Och det är en sak jag har funderat på och det är en sak som en kär vän sa till mig.

Saken är den att jag har väldigt, då menar jag VÄLDIGT starka tankar kring vissa saker, framför allt när det gäller rasism, våld och SD. Jag tycker inte om rasism, jag tycker inte om att någon utövar våld mot någon annan, oavsett om det är ett djur eller en annan människa och jag tycker definitivt inte om SD. Jag vet att det låter märkligt och jag vet att jag kanske inte har satt mig in i deras politik till hundra procent men det jag vet är att mycket av deras åsikter inte är ok. Jag vet också att jag tycker inte om personer som anser att en religion eller ett folkslag är fel. Och det är väl där jag har börjat att fundera. Min vän sa till mig vid ett tillfälle att jag var väldigt kategorisk och att bara för att en kompis eller någon man känner som röstat på SD behöver inte var konstig eller något "fel" på. Min kära vän frågade även om jag skulle säga upp bekantskapen med en vän om jag fick reda på om hon/han var SD anhängare? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Men jag har väldigt svårt att förstå människor som bara ser att en folkgrupp gör fel. Visst nu tänker ni att jag gör precis samma sak. Jag slår ihop en "folkgrupp", SD anhängare. Men det är nog inte så att jag "hatar", tycker illa om alla SD anhängare, men jag har svårt att förstå hur de tänker. Jag har väldigt svårt att förstå hur de kan se att allting som händer är invandrarnas fel. Jag menar egentligen är det väl bara att gå till sig själv. Vad har jag för tankar och vad har jag för åsikter och hur vill jag att världen/samhället ska se ut?

Problemet med allt detta är att jag troligen har ett gäng vänner som jag umgås mycket med som är SD anhängare och jag känner mig väldigt kluven i detta. Jag känner en osäkerhet i deras sätt att vara och en stark osäkerhet i vad de egentligen tycker och tänker kring saker som jag anser är självklara. Så frågan är ska jag sluta umgås med dessa vänner, eller ska de få ha sina åsikter precis som jag har mina? Är det moraliskt rätt att tycka illa om en hel folkgrupp eller en hel religion? Är det rätt att säga att alla muslimer är si eller så, precis som att säga att alla svenskar är si eller så?

Nu tänker nog många att men hur är en miljöpartist eller en moderat osv? Visst de har sina brister och sina fel, men de förnekar inte förintelsen, de ser inte att det är invandrarna som tar jobben från det svenska folket, de försöker kanske förhoppningsvis lösa problemet i stället för att skylla i från sig. Visst det finns en arbetslöshet idag, men vems fel är det? Invandrarnas fel? Tror inte det....Problemet är väl egentligen i hela den här frågan att jag inte har brytt mig så mycket förrän jag började umgås med en annan vän som jag tycker väldigt mycket om. En rolig person som får mig att skratt och som jag tycker om att umgås med. Men som jag har insett har lite annorlunda åsikter än vad jag har. Är det då rätt att stänga ute den personen ur mitt liv och gå vidare?

Uttråkad!!!!

Idag är det en såndär tråkig dag. Inte riktigt fint väder och inte riktigt dåligt. I morse drog ett åskoväder över och det regnade och åskade hela fm. Men nu verkar det ha gått över. Men vi får väl se. 

När jag har tråkigt kommer massa tankar farandes. Mycket kring vad har jag gjort med mitt liv, är det ett ok liv jag lever eller hur kan jag ändra på mitt liv. Ja massa tankar far runt i huvudet. Något jag den senaste tiden har funderat på är vad har jag åstadkommit med mitt liv? Visst jag har väl gjort saker med mitt liv, men har det gjort någon mening till mänskligheten? Jag jobbar i och för sig med en god sak, men gör det någon förändring??? Jag menar, jag har börjat läsa en gammal klasskompis blogg och dom jobbar för Läkare utan gränser och deras beskrivning om livet de lever och hur de arbetar för att förändra saker får mitt liv att verka ytligt och meningslöst. Jag menar vad gör jag för bra saker? Visst jag kanske har gjort någon förändring någon gång men deras arbete är mycket mer betydande än vad mitt arbete är. Dom arbetar någonstans i Afrika med barn och deras familjer. Jag arbetar i lilla Sverige med barn och deras familjer. Jag arbetar i ett land där det finns möjligheter och där den sk "barnfattigdomen" egentligen handlar om materiella ting. Visst finns det barn vars föräldrar har svårt att få ihop mat på bordet (iallafall i slutet av månaden) eller där de bor trångt osv men barnen får trots detta gå i skola dom får möjlighet till en utbildning. Men där min gamla klasskompis idag lever och arbetar finns inte dessa möjligheter. Hon beskriver i son blogg deras arbete och vad de möter varje dag och jag får ångest över att jag inte bidrar till något för mänskligheten. Jag inser att det finns så mycket mer jag kan göra. För om man tänker efter vad har jag gjort? Absolut inget!!!! Så vad kan jag göra för att förändra världen???????

Nu har jag varit väldigt passiv med mycket under denna sommaren. Jag har inte gjort alls så mycket som jag egentligen hade önskat och jag vet inte om jag njutit så mycket som jag borde ha gjort. Men det har trots allt varit en bra sommar. Nu låter det som om min semester är slut, men jag har faktiskt några dagar kvar. Jag börjar inte arbeta igen förrän den 19 augusti.

Dock har jag gjort några förändringar. Jag har beslutat att jag ska nog starta upp ytterligare en blogg....En blogg med mer inriktning på bakning och att denna bloggen ska handla om mitt liv, mina funderingar och mina val i livet. Kanske mer som en offentlig lite "dagbok", medan den andra som sagt var ska handla mer om det jag producerar, bakning osv. OCH det största jag har gjort under sommaren är faktiskt att jag har ändrat namn på min FB sida till Fotograf Tina Johansson då det kändes bra. Kanske ett tråkigt namn, men ändå ett helt ok namn. Jag vill ju faktiskt vara mer en fotograf, en seriös fotograf. Så jag hoppas att ni där ute går in på FB, söker på min sida och hjälper mig att dela och gilla sidan så att folk där ute faktiskt upptäcker min talang och att jag så småningom kan livnära mig helt på fotograferingen. Men än så länge får det vara som det är. Jag har tyvärr inte haft varken ork eller tid att lägga så mycket energi på min fotografering som jag borde då det har varit en jobbig vår för mig.

Samtidigt vet jag att om jag inte tar tag i mitt liv, gör något drastiskt så kommer jag gå i samma gamla hjulspår som jag har gjort hela tiden och då kommer jag inte nå det jag vill. Så till hösten blir det mer energi och mer engagemang i saker jag tycker om och som jag brinner för vilket innebär att jag kanske kan göra det jag tycker om utan att behöva tänka så mycket på annat =) Kanske låter lite som en dröm och det kanske det kommer att vara. Men siktar jag inte mot ett klart mål så kommer jag aldrig att nå dit. Så till hösten får jag försöka att arbeta fram ett mål med det jag verkligen vill och 2015 har jag förhoppningsvis nått dit. Så nu gäller det att tänka och fundera hur det ska se framåt och vilka steg jag behöver ta för att nå dit =)

 

Ni glömmer väl inte att följa mig på Instagram? Fotograf Tina Johansson