söndag 30 november 2014

1:a advent..

Ibland önskar jag att jag hade varit mer pysslig. Att jag hade pysslat och fejat hela helgen så att vi hade fått ett sånt där jättefint julhem som man ser i alla fina inredningstidningar. Visst vi sätter upp adventsljusstake och några stjärnor och ibland  dom jag hinner köper jag lite julstjärnor. Men jag hade en önskan om att få ett riktigt julhem med massa pysslande saker och massa juldekoration så man bara häpnade när man kom in i vårat hus. Tyvärr överraskar december månad mig varje gång. Det går så fort till december och helt plötsligt är man där. Jag menar oktober går inte alls så fort som november gör varje år. Jag som alltid har planer på saker och ting och vad jag vill få gjort men i år hann jag inte med något. Övervåningen ser fortfarande hemsk ut men jag får stå ut med det och försöka lägga lite krut på den till helgen i stället. Det är inte lätt att hinna med allt då man endast är ledig på helgerna och dom har gått åt till simtävlingar av olika slag.

Jag önskar att jag hade haft tid och möjlighet (läs ork) att göra mitt hem juligt men denna hösten har tagit mycket energi på olika håll så jag har inte orkat. Men jag får ta lite i taget så blir det nog lite mysig här också och förhoppningsvis innan vi ska slänga ut julen :)

onsdag 26 november 2014

Instagram...

Jag jade först tänkt att jag skulle skriva ett långt och allvarligt inlägg om instagram men insåg ganska snabbt att jag faktiskt inte orkar. Men jag tänker däremot ge er en av mina favoritbildet som jag har på min privata instagram sen så vet ni väl att jag har en officiell fotograftinajohansson. Så den är bara att följa :)




tisdag 25 november 2014

Inland funderar jag på om jag är allmänt konstig eller allmänt knäpp, jag menar bara så där allmänt?! Varför jag funderar över detta är för att jag ibland kan komma på mig själv att sitta och fundera över varför jag utsätter mig för att prata med folk jag faktiskt egentligen inte tycker om eller varför jag egentligen stör mig på folk i min omgivning? Jag menar det är klart att alla mer eller mindre någongång stört sig på en annan person men jag har kommit på att jag oroväckande ofta den senaste tiden kommit på att jag inte är intresserad av att umgås med andra, inte socialisera mig med folk bara för att jag måste. Jag har också kommit fram till att jag faktiskt inte har något direkt intresse för att vara i ett sammanhang. Kanske är detta normalt, men jag ser mer och mer att jag är nöjd om folk i allmänhet bara låter mig vara i fred. Visst tycker jag att det är skoj att umgås med folk men jag har kommit på att jag tycker om att umgås med folk på mina villkor. Väldigt egoistiskt men det kanske är så att jag håller på att gå in i någon slags "socialvägg"  där jag bara vill bli lämnad ifred? Jag vet inte varför eller när jag egentligen började att känna så här men jag känner mer och mer så att jag vill vara i fred och bara få vara. Inget påtvingat som jag måste bara för att alla andra gör det. 

Knäpp eller inte så är jag inte intresserad av att umgås med folk, prata med folk som tvingar sig på mig. Jag tycker väldigt mycket om mina vänner men dom får jag själv välja när jag vill träffa dom, när jag vill umgås eller prata med dom. Inget påtvingat eller jobbigt. Så hur ska jag få bort känslan av att vara intvingad i olika sociala sammanhang? Eller det kanske är så att jag håller på att bli knäpp!?!?! 

torsdag 20 november 2014

Jag har fått nog...



Just så här känner jag nu. Efter att ha försökt rädda världen, åter igen en värld som inte vill bli räddad, som inte ser det jag försöker göra, ja då går liksom luften ur en. Jag vill egentligen helst av allt bara ligga under täcket och se på film, mysa med mina nära och kära. Jag har faktiskt ingen lust att ut och rädda världen något mer. För det spelar ingen roll hur jag gör, vad jag gör för på något sätt finns det alltid folk som gnäller och klagar på det jag gör. Förhoppningsvis hittar jag lusten och viljan att vilja rädda världen igen för just nu finns den inte där. Kanske är jag inte så bra på att rädda världen? Kanske är jag otroligt dålig på det? Kanske är det dax att inte bry sig om en värld som inte vill bli räddad? 

Egentligen brukar jag inte bry mig så mycket när världen gnäller och stretar emot när jag ska försöka rädda den men något hände och jag fick liksom nog! Kanske är det så att jag hoppas på att jag ska få bapp på de krokar jag lagt ut eller så har jag kanske insett att det är någon annans tur att faktiskt ge sig ut och rädda världen???

tisdag 18 november 2014

Något jag har funderat på den senaste tiden är åldern på mina föräldrar. Jag menar jag vet hur gamla dom är men det som slog mig häromdagen när jag var och hälsade på dom var att dom faktiskt börjar bli gamla. Anledningen till att jag började tänka på detta var för att jag läste på FB för ett tag sedan att en gammal klasskompis mamma hade gått bort. Jag vet inte ålder på henne men jag kan inte tänka mig att hon var så mycket äldre än mina föräldrar. Även om jag inte umgås med henne längre och det var evighetersen jag träffades hennes mamma så är det ändå en person som jag minns har funnits där när jag var lite. Och då tänker jag givetvis på mina föräldrar. Dom kommer inte finnas där förevigt. Även om jag skulle vilja det så kommer dom lämna detta livet innan jag gör det, med stor sannolikhet i alla fall. Mina barn kommer kanske inte ha hunnit bli vuxna innan mina föräldrar går bort. Och tanken är hemsk. Jag vet egentligen inte varför jag ens tänker på detta men varje gång jag läser att en person som jag faktiskt vet vem det är och som kanske inte är mycket äldre än mina föräldrar har gått bort så tänker jag att det kanske kan hända mina föräldrar när som. Jag får ångest när jag tänker på det. För jag vill att mina föräldrar ska finnas där. Dom ska finnas som ett stöd och några jag kan prata med och dela mina vardagliga saker med. Men en dag kommer dom vara borta. Förhoppningsvis får dom leva länge till men jag är säker på att min gamla klasskompis också hoppades på att hennes mamma skulle leva länge. Nu vet jag inte om hon var sjuk eller varför hon dog men oavsett så får det en att fundera över saker som man inte vill fundera över. Så jag hoppas att mina föräldrar förstår hur mycket jag älskar dom och vilken ångest det ger mig att bara tänka tanken att de en dag inte kommer finnas hos mig och min familj. 




måndag 17 november 2014

Första löpningen på länge..

Idag gjorde jag det. Jag beslutade mig att ut och träna intervall. Kanske dumt att börja idag när det var +3 grader ute och mörkt och lite regn i luften i stället för att börja träna löpning när det är fint väder. Men någon gång måste jag ju börja. Insåg ganske snabbt att min kondition jag hade var helt försvunnen. Jag förstår inte hur det gick till. Fast å andra sidan så har jag inte tränat löpning sen jag fyllde år och efter det så har jag bara ätit och gottat mig. Rent ut lagt till en latsidan och blivit slö och tjock. Oavsett om jag tränar eller inte så äter jag alldeles för mycket och onyttigt. Men nu när jag har fått igång min träningsmotivation så hoppas jag och tror jag att jag även kanske kan äta lite bättre.

Själva träningen idag gick väl som sagt lite sisådär, men helt ok för att vara första intervallträningen. Så nu är det bara att fortsätta oavsett väder och vind. För ska jag klara av att springa milen under en timme så måste jag satsa på träning och att gå ner i vikt. 



söndag 16 november 2014

Tänk vad passiv man kan bli när
allting man hade tänkt skulle hända inte händer?! Idag var det meningen att vi skulle åka på cup med Eric. Men han vaknade med ond hals, hosta och huvudvärk. Så han fick allt lov att avstå från cupen och vara hemma. Alla planer var dock uppgjorda utifrån att vi skulle vara i en idrottshall hela dagen, så jag blev helt passiv. Gjorde minsta möjliga idag. Åt i och för sig upp resten av godiset från igår och kollade lite på en film. Men annars gjorde jag absolut inget. Många kanske tänker vad skönt men jag blev helt förvirrad när mina planer inte blev som planerat. 

Mitt liv går ju i 110 så det kanske var bra att det blev en lugn och alldeles passiv dag. När dagen blev så här insåg jag att det är nog många som har det så här på söndagar, eller kanske till och med en hel helg. Tyvärr ser ju inte våra helger ut så och det kanske är bra för jag tror att jag skulle bli helt för slöad om jag inte fick aktivera mig eller göra något med barnen. 

lördag 15 november 2014

SKÄRPNING!!!!

Nu är det skärpning på massa olika plan och framför allt på mitt bloggande. Jag hade ju en tanke när jag startade denna blogg, en tanke om att bara visa mina bilder, men som sen på något sätt försvann och jag tänkte skriva om min ridning....men det försvann också och det blev bara massa olika saker. Så nu har jag funderat lite fram och tillbaka och det får bli en blogg om allt och inget. En blogg om mitt liv och mina tankar och vad som händer hos mig. För den heter ju trots allt Livet på Lillhamra.

Sen jag skrev sist har det hänt MASSOR av saker. En del saker som jag kommer att skriva om senare, oavsett utgång, men huvudfrågan i dagens bloggande handlar mycket om varför försöker jag göra saker till det bättre när det ändå inte blir bättre?

Jag har tidigare skrivit lite om mitt arbete, att rädda världen. Tyvärr är världen och dess människor inte intresserade av att bli räddade. Jag får skit för mitt arbete och jag blir utsatt på massa olika sätt och just nu känner jag en trötthet i att fortsätta. Jag menar, är det värt att utsätta sig själv och andra i sin omgivning för att försöka rädda världen? En värld som inte verkar vilja bli räddad.
Ibland önskar jag att jag skulle ha möjlighet att ta mina saker och ut och göra något roligt med mitt liv. Tänk ett liv som fotograf, där man får möjlighet att skapa och lämna efter sig något positivt till efter världen. Ut och resa, träffa spännande människor, bevara olika viktiga händelser eller bara ge någon en glad present?