lördag 30 december 2017

En sån där perfekt dag....



Idag var det en sån där bra dag. En dag då jag fick massor med positiv energi och en sån där dag som alla borde ha lite oftare. Jag kände att det var alldeles för längesen jag hade en sådan dag, en sådan där dag då jag umgicks med människor som betyder något för mig. Jag umgicks med min allra bästa vän sen högstadiet. Tyvärr blir det alldeles för sällan nu för tiden, men det är väldigt underbart när vi väl ses. Det är en sådan där vän som vet allt om en som man kan prata med allt om och som alltid finns där för en. Jag önskar verkligen att alla har en sådan vän. 

Idag insåg jag också att jag måste nog vårda mina sociala relationer bättre. Även om jag vet att min vän alltid kommer finnas där för mig, så insåg jag nog också att man behöver nog vårda relationen för att den ska bestå och vara så där bra som relationer mellan två vänner faktiskt ska vara. Jag vet att jag är SUPERDÅLIG på det, men 2018 ska vara ett år då jag verkligen vårdar mina sociala relationer som betyder något för mig. Det är några få sådana relationer jag har och dom ska jag vara extra noga med. Låter kanske dumt, men med åldern har jag faktiskt insett att kvalité är viktigare än kvantitet. Så låt 2018 bli ett bra år med mer umgänge av personer som ger positiv energi oavsett om det bara handlar om en snabb fika eller en lång date. För allting räknas. 

MEN jag är trots allt väldigt glad över min kära vän som alltid finns där för mig....LOVE YOU <3




Tillbaka blick på året som gått....



Nu är det en dag kvar på detta året. En dag tills det är ett nytt år. Så vad är det som har hänt under detta året? Jag kan nog säga att det inte har hänt så mycket som är anmärkningsvärt att berätta om, förutom att jag åteupplivat denna blogg, jag har arbetat för mycket och jag har nog inte varit världens bästa mamma. Men det är smällar man får ta ;) MEN jag har ändå haft ett bra år. Kanske inte ett år som går till historien eller som sticker ut. Det har varit ett år då jag umgåtts mycket med släkt och ett år som jag faktiskt mått väldigt bra. Ett år som inneburit en hel del val både när det gäller mitt mående, min häst och vad JAG vill med mitt liv. Även om det inte har varit några speciella beslut så har det ändå varit små vägval jag har stått vid och jag tycker ändå att valen jag gjort blivit bra. Sen kanske 2018 visar att det var dåliga val, val som jag kanske kommer ångra. Men under 2017 har det varit bra val.

Jag har dock gjort lite impulsiva beslut som kanske inte varit bra, men beslut som jag trots allt inte ångrat. Beslut som jag dock har lärt mig av och som fått mig att inse vad som faktiskt är viktigt i livet. Beslut som antagligen gjort mig till en bättre människa i slutändan tror jag. Dock så har jag några få nyårslöften och det är att jobba mindre, ett löfte som jag faktiskt kommer införliva ;) , jag ska utvecklas och försöka nå målen jag har kring Cillahästen, jag ska BARA umgås med personer som jag tycker om, som ger mig glädje och lycka i livet. Jag ska faktiskt ta bort de personer i mitt liv som inte tillför något annat än negativ energi. Även om jag kanske inte fysiskt kan ta bort dom ur mitt liv så ska jag lägga mindre energi på dom, och faktiskt skapa ett mående för mig som gör att jag mår bra. Egoistiskt kanske? Men jag lärde mig under 2017 att faktiskt skala bort personer som inte tillför positiv energi utan som bara ger mig irritation och negativa tankar. Så nu ska jag välkomna 2018 med positiva tankar och med stor förväntning på nya utmaningar och nya lärdomar. Så nu hoppas jag att ni får en riktigt bra nyår och ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Så ses vi med ny energi, nya förväntningar och nya utmaningar =)

fredag 29 december 2017

Snart nytt år....



Nu går jag snart på mitt sista pass för detta året och för första gången på evigheter kommer jag införliva ett nyårslöfte jag haft alla år sen jag började jobba, i allafall de sista fem-sex åren. Att jobba mindre ;) Eftersom min arbetsgivare anser att jag jobbat för mycket under 2017 så får jag absolut inte fortsätta arbeta som jag gör vilket resulterar i att jag inte får fortsätta arbeta extra på mitt gamla atbete. Tråkigt då jag tyckte om sättet jag arbetade på. Så nu får jag väl engagera mig med att rädda världen endast på kvällar, nätter och helger... Så tänk vad massa fritid jag kommer få över och tänk vad jag ska bli rastlös. Frågan är vad jag ska göra med all mon fritid och med all tid jag får över när jag inte får arbeta som jag gör????? Kanske ska upprättahålla bättre ordning i hemmet? Nåja, vi får väl se vad vi hittar på .... Men till er alla där ute. Ta det lugnt på nyår :) 

torsdag 28 december 2017

Älgar på tur



Idag var det återigen uppehåll. Igår red vi ut med en fjording som står i stallet och idag tänkte vi ta samma runda. Cillahästen behöver få komma bort lite från manegen och det eviga tragglandet. Så ut på tur tänkte jag. Allting gick jättebra, vi till och med travade en liten bit innan vi kom till skogspartiet som vi måste rida igenom. Allting bara flöt på utan några som helat problem. Jag njöt faktiskt av själva ridturen och även om det sprang en liten hare eller kanin eller kanske en katt inne i skogen som Cillahästen reagerade på så gjorde hon inget. Hon var så lugn och det var så kul att rida ut. MEN när vi skulle rida förbi en soptunna så fladdrade det till i en plastpåse som satt fastknuten på locket och så var det något annat hon såg. Så hon hoppade åt sidan men det gjorde inte så mycket. Vi fortsatte framåt. Inga problem som helst förutom att hon nu var lite mer allert och på sin vakt. Mycket halter och försök att få henne att komma ner i hovarna fick jag arbeta på. Tyvärr när vi kom till en liten öppnare del så såg hon något, jo, två älgar som sprang förbi ut på en åker och in i skogen. Cillahästen blev spänd och rädd. Hon frös till is och ville inte gå framåt. Lite övertalning så gick hon några steg framåt sen några steg åt sidan och så trippade hon på stället. Sakta sakta kom vi framåt. En spänd häst som gav i från sig varningstjut var femte meter satt jag på. Jag försökte tänka positiva tankar och jag försökte tänka att mitt mål var att inte sitta av och att få henne att tänka på andra saker genom att göra halt, skänkelvikning över vägen, lite öppnor och så vidare. Men Cillahästen var väldigt uppjagad och hon blev mer och mer uppstressad. När vi kom till hagar där det står några hästar var hon så upp i varv att hon travade på stället eftersom jag höll in henne. Jag beslutade faktiskt att sitta av och arbeta henne från marken. När vi gick förbi hagarna med hästarna som hon dessutom lyckats jaga upp så fick jag henne lugn och jag kunde sitta upp igen. Visst var hon fortfarande lite allert och lite spänd men det hon var i allafall nere i sina hovar nu. Så visst kanske ett underlag men jag överlevde ;) så imorgon blir det nog till att longera henne i manegen eller kanske rida. Vi får se... men hovslagaren kommer så då blir det inte så mycket arbete den dagen. Sen får jag nog arbeta lite i manegen för att kunna vara med på kursen som är i januari .... jag ska även fundera mer över mina mål....

onsdag 27 december 2017


Nu är snart året slut och nu är det snart dax att börja fundera på lite mål, nyårslöften och lite andra saker som tillhör det nya året. Har ni satt upp några? Jag har inte satt upp några direkta mål än eller några nyårslöften, men något jag har kommit fram till i allafall är att jag ska tänka mer på mig själv, att jag ska ta bort personer som inte är bra för mig, personer som inte tillför mig något utan som bara tar energi från mig. Sen ska jag försöka fortsätta min utbildning på Cillahästen. Jag ska verkligen lägga alla mina rädslor åt sidan och bara hoppas på det bästa. Visst lite farligt kanske, men det är något måste tror jag bara för att jag ska komma vidare. Jag kan inte sitta och vara rädd hela tiden [vilket jag i och för sig inte är men när man kommer till vissa saker är jag rädd] när jag ska göra saker jag blir osäker på. Så det är bara att bita ihop. Vad ska jag göra mer? Jag vet faktiskt inte. Men som vanligt ska jag väl arbeta mindre, gå ner i vikt och bli en bättre förälder.....

Nåja, jag får väl tänka lite till. Vad har ni för mål och nyårslöften?

måndag 25 december 2017

Julafton...

Nu är strax julafton slut och det är dax att titta framåt mot juldagen och ännumera mat och socialt umgänge ;)

Hade tänkt att skriva om social misär som faktiskt finns på julafton hos vissa familjer och hur vissa barn far illa. Men jag orkar inte. Jag skjuter den tanken åt sidan och hoppas att alla hade en lila lugn och stilla jul som jag. Så njut av julen och dess lugn för snart har man helt glömt av det när verkligenheten kommer ikapp igen ;)


lördag 23 december 2017

Dan före dan...



Idag var vi som traditionen säger i Öxabäck och träffade hela tjocka släkten. Min moster, mina kusiner och deras vuxna barn med respektive och så deras barn. Så skoj. Även om man pratar mest med dom man umgås mest med så därför satt jag och pratade med min favorit kusin, kusin vitamin och hennes familj. Trevligt var det i allafall. Och jag fick se ett kort jag tagit på världens sötaste Folke. Så kul att se det framkallat och i en fin ram. Folkes farfar fick nämligen det i julklapp. Till och med jag fick en grej, av Folke. Så mysigt :) julen är en mysig tid även om den ibland ger mig lite ångest. Stress och känslan av att allting måste vara så perfekt fast det egentligen inte är det och egentligen aldrig kommer bli det. Men man får bita ihop, le och spela med för det gör alla andra ;)

Trots detta vill jag önska alla där ute en riktigt GOD JUL!

torsdag 21 december 2017

Tänka sig...



Jag vet att mycket just nu handlar om min lilla häst ;) men jag kan inte hjälpa det. För det är en sån stor del av vad jag gör på dagarna så därför måste jag få berätta och delge så mycket som möjligt om henne och våra framgångar och motgångar. Idag var det en personlig framgång samtidigt som jag faktiskt kunde känna en motgång. Jag har inte ridit henne på någon dag nu. Dels för jag hoppats på att all snö ska försvinna från manegetaket så jag slipper sitta på hästryggen när det rasar och dels för att min motivation är si så där. Men jag har longerat henne i allafall och arbetat lite från marken. Men idag red jag trots eventuellt ras från taken. När jag kommit in i manegen och arbetat henne lite från marken så skulle jag hänga upp min jacka på sargen och precis när vi stod där så rasade det ordentligt från stalltaket som är byggnaden precis mitt emot. Cilla hoppade till lite. Jag fortsatte arbeta henne från marken en liten stund innan jag satt upp. Det knäppte lite här och var men Cillahästen brydde sig inte. Sen rasade det ytterligare två gånger från byggnaderna jämte manegen. Men Cillahästen var cool lugn. Så bara att sitta och arbeta henne medan det rasar  snö från byggnaderna jämte hade jag inte gjort för något år sedan kanske inte ens förra året. Men nu gjorde jag det och vi arbetade på bra :) MEN nu till min motgång. Det är min rädsla. Min rädsla att galoppera Cillahästen. Jag vet inte varför men så fort jag tänker på det så får jag en känsla som inte känns bra. Även om jag vet att passet i trav och skritt gått jättebra och jag tänker att nu ska jag öva på att galoppera, så blir det bara en tanke för den där känslan av feghet och av rädsla finns där. Så det blev ingen galopp idag :( men kanske imorgon? 


onsdag 20 december 2017

Snart jul....

Herregud vad tiden går fort. Fyra dagar till jul! Jag kan verkligen inte fatta det! Det har gått så fort! Igår fyllde ju Felicia år och jag har sedan första riktiga julen vacklat fram och tillbaka hur jag ska göra med hennes födelsedag och med julen. Jag älskar verkligen jul och min dröm har alltid varit att ha en sådan där riktigt fin och mysig jul med massor av julpynt och annat. Men så kom Felicia, den 19 december, och då blev jag kluven. För jag anser att ett barn ska få ha sin födelsedag oavsett om det är jul eller inte. Den ska inte blandas ihop med massa andra högtider. Så det där med att ta fram tomtar och göra julfint blev fördröjt till den 20 december, vilket innebar väldigt kort tid att njuta av julen och allt som hör till. Förra året fick jag en knäpp och fixade allt och lite därtill redan till första advent. Jag skulle verkligen njuta av julen och tomtar och julgrejer. Felicia ville dessutom gärna ha en gran inne till hennes födelsedag och så fick det bli. I år....ja vad hände i år? Jag tror nog att jag tog igen alla missade dagar av julmys förra året så i år fick det återigen bli ordning på torpet. Den 20 december kom granen in och tomtarna kom fram. Dock beslutade jag mig för att inte överdriva detta året så det fick bli några få tomtar som kom fram och så givetvis kom granen in. I år fick dessutom Jim som han ville, något han tjatat om i flera år. "Kan vi inte ha enhetliga kulor? Bara röda kulor?" Så i år fick han äntligen som han ville. En gran med bara röda julgranskulor. Inte så personlig men helt ok. Så nu ser vår gran ut som en gran som står i ett köpcentrum eller på någon annan offentlig plats. Men ville han ha det så, så fick det bli så. Nästa år kör vi återigen på våran personliga stil med olika kulor i massa olika färger och motiv och massor av barnens egengjorda saker.



Tänk att

Tänk att min lilla skruttefia blivit en stor tjej på 14 år. Jag kan inte fatta detta. Jag tyckte ju inte det var längesen som hon låg där i min mage och inte gjorde så mycket väsen. Och ut kom världens mest envisa, viljestarka och charmigaste lilla tjej som sällan är sur eller arg. När hon väl blir sur eller arg så går det lika snabbt över. Jag är så glad över att hon finns i mitt liv. Visst jag har säkert fått många gråa hår på grund av henne och jag kommer säkert få fler men jag kan bara säga att det är värt det. Alla gråa hårstrån ;) för det finns ingen person i världen som jag älskar mer än henne. Ingen person som ger mig så mycket lycka och stolthet än vad hon gör. Så ett stort grattis på din dag älskade Felicia



söndag 17 december 2017

Tomteplasket och massor med vänner

Som vanligt har det varit en intensiv helg. Men en helg som gett så mycket glädje och lycka att mitt hjärta blir alldeles varmt. Felicia har i lördags umgåtts med sina bästa vänner från morgon till kväll och de hittade på massa roliga saker, utanför simarenan. Och idag var hon med som hela dagen då det var klubbmästerskap. När man ser dom tillsammans så fylls mitt hjärta av lycka. Jag är så glad över att hon har dessa i sitt liv :) men något jag upptäckte också var att Eric också har en väldigt god vän på simningen som han var med nästan hela dagen. Det som gör mig glad är att båda mina barn har hittat goda vänner,  och sina bästa vänner, genom simningen. Jag tror inte Felicia kan få bättre vänner än dom hon har på simningen. Lite är det ju så att hon faktiskt tillbringar så mycket tid på simarenan så det blir naturligt. Men det som glädjen mig är att hon väljer att vara med dom, inte dra runt på stan och göra dumheter. 

Så vad jag än tycker om simningen och dess form och att sitta på tävlingar och köra fram och tillbaka så måste jag ändå säga att det var nog det bästa som kunde hända Felicia. För hon är lycklig och trivs och det är ju det viktigaste :) 

lördag 16 december 2017

Måste tänka...

Idag hade jag en tjej som var uppe och provred Cillahästen för att eventuellt bli medryttare. En jättesuktig tjej på alla sätt och vis. MEN problemet är väl egentligen att jag inte har bestämt mig till 100 procent om jag ska ha en medryttare eller inte. Tanken var att jag skulle ha det när jag fick men Cillahästen i somras. Men sen rann det ut lite i sanden och sen var en tjej och provred henne och henne tyckte jag inte om alls. Och det var då mina tankar och funderingar kom. Ska jag ha en medryttare, är det det bästa för Cillahästen och hur kommer det bli för mig? Givetvis mer tid att föra annat och med mindre samvete över att jag kanske inte hinner riktigt men ändå. Så frågan jag måste ställa mig är kommer detta vara gynnsamt för mig och för Cillahästen eller kommer det bara bli mer besvär? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill göra rätt denna gången och jag vill att allting ska kännas helt hundra innan jag lämnar henne till någon annan och jag vet också att jag inte vill att det ska bli som förut. Så frågan är fortfarande vad är rätt och vad är fel? Ska jag ha en medryttare eller inte? Jag får sova på det några dagar tror jag och jag tror också att jag måste rådfråga någon klok person i frågan.....

fredag 15 december 2017

Kan man älska en häst villkorslöst????



Jag vet att jag tjatar om min lilla gula häst men jag älskar verkligen den här utsikten. Att titta mellan hennes öron. Att veta att detta är min alldeles egna vän, som finns där för mig. Känns som om jag är tonåring igen och har dom där känslorna man hade då. 

Jag har ju tidigare berättat att jag haft en svacka och inte riktigt varit motiverad när det gäller min träning men nu tror jag att jag börjar få tillbaka motivationen. Idag var det stallträning. Och jag fick så mycket nya saker att träna på och det var riktigt roliga övningar. Så nu ska jag öva öva och åter öva. För jag vill ju komma framåt och jag vill ju nå alla mål som jag har satt för oss och då måste jag träna.

Det jag märkte idag när jag tränade och som även Anna-Carin och Therese sa var att min eftergift måste komma direkt när Cillahästen gör rätt. Något jag egentligen inte tänkt på trots att jag har en stor oro över att jag har för hårda händer.  Låter motsägelsefullt  jag vet. Men idag var det så tydligt. Så det var så bra dom sa direkt när jag behövde ge en eftergift och övningen vi gjorde var så bra att se när min eftergift var för sen. Så nu ska jag öva öva och öva....

torsdag 14 december 2017

Stress stress och åter stress....

Idag känns det som om jag inte gjort annat än att stressat runt med allting. Kört barn korsning tvärs, lunchat hos mina föräldrar och fixat stallet. Ingen vila och ingen ro alls idag. Förstår inte hur vissa dagar kan bli sånna? Åkte hemifrån vid 7 för att lämna Felicia på skolan och sen direkt till stallet och släppa ut hästar och rida. Sen hem duscha och sen vidare på lunch för att sen köra runt på alla barnen hit och dit. Nåja nu är jag hemma oh nu ska jag gå och lägga mig strax. Imorgon är det samma visa.... inget lugn och ingen vila. Men snart är det lov för barnen och då kanske jag kan få sova lite på morgonen i allafall... 

Imorgon och till helgen ska jag fixa det sista inför julen. Så slipper jag stressa med det i allafall ;) 

onsdag 13 december 2017

Reign

Källa: Här

Jag har fastnat för en serie på Netflix som  heter Reign. Jag har inte lätt för att verkligen fastna för olika serier. Tröttnar rätt så snabbt om det inte är en riktigt bra serie eller något annat som verkligen lockar mig. Tror jag har lite ADHD när det gäller serier nämligen. Jag skaffade Netflix för längesen men tyckte inte att det fanns så många bra filmer, eftersom det var det jag letade efter då. Sen avslutade jag mitt konto och för någon månad sedan startade jag det igen. Eftersom jag visste att det inte fanns så många bra filmer var mitt mål att kolla på någon serie. Så jag började se en serie som jag sett för längesen, men efter två-tre avsnitt så började jag kolla runt och hamnade på en sockersöt serie som hette When Calls the Heart tror jag. Den var bara söt. Hände inte så mycket men man mådde bra av att se den. När jag kollat alla avsnitten så fick jag börja leta igen och då dök Reign upp. Helt annat än vad den första serien var och det var en riktigt bra serie. Så nu kollar jag på den så fort jag får möjlighet.

Egentligen skaffade jag faktiskt, för att vara riktigt ärlig, Netflix för jag HATAR att äta själv. Låter jättelöjligt, men det är något som är riktigt jobbigt så då kollade jag på serier eller lite filmer för att det blir inte så ensamt och då kan jag äta ;) Knäppt jag vet, men sån är jag....Så Netflix varje lunch så känns det bättre för mig. Så då förstår ni att jag snabbt kollar klart en serie. Så snart måste jag börja leta reda på en ny serie. Ni kanske har något förslag?

måndag 11 december 2017

Misshandlad.....

I förra veckan så blev jag biten av Cillahästen. Hon stod i sin box och åt lite hö och jag stod och ryktade henne och helt plötsligt bet hon mig i mitt ben, utsidan av låret. Det gjorde så extremt ont att jag faktiskt trodde att jag skulle börja gråta. Det blev en stor svullnad och rött runt omkring. Nu är det alldeles blå-lila-svart och fortfarande jättesvullet, som en böld mitt i denna färgskala på mitt ben. Det är inte första gången jag har stora blåmärken efter Cillahästen. I höstas så drog hon in mig rakt i en stålgrej i stallet. Hela min underarm blev blå och jag fick antagligen en blodutgjutning i armen för det var en "kula" rätt så länge på ett ställe på armen. Hon bet mig i mitt finger också vid ett senare tillfälle när jag skulle dra ut gräs ur hennes mun. Fingret blev alldeles svullet och blått efter en dag eller så. Har fortfarande ont när jag ska böja det. 

Så varför berättar jag detta? Jo, för alla gånger har jag hittat på olika saker som hänt mig när folk frågat om mina blåmärken eller mitt svullna finger. Blåmärket på armen ignorerade jag och en kollega frågade vad jag hade gjort och jag sa bara "jag vet inte". Fingret sa jag att jag hade klämt illa i en låda. Benet ser ju ingen men insåg efter min löprunda i torsdags då jag skulle duscha på simarenan att jag var tvungen att försöka gömma mitt blåmärke. För vem skulle inne undra vad jag hade gjort? Jag skämdes över det! Ju mer jag tänker på dessa tre tillfällen så har jag hittat på saker om vad som hänt till Jim för att han inte ska tro att det är farligt att hålla på med hästar. Men det var först i torsdags jag skämdes och försökte dölja blåmärket för andra som jag inte ens känner. Och då slog det mig. Så här har misshandlade kvinnor det hela tiden. Att få dölja blåmärken, berätta historier om vad som hänt och skämmas över de blåmärken som de har på kroppen. Jag vet att jag inte kan jämföra mig med en misshandlad kvinna men det var första gången jag fick en liten förståelse kring hur dom har det och det var nyttigt för mig. Jag fick en insikt i något som jag aldrig kommer få vara med om [hoppas jag i allafall] och jag lider verkligen med alla kvinnor som blir utsatta för fysiskt våld men även psykiskt våld varje dag! 

söndag 10 december 2017

Måste jag våga???

Idag snöade det lite. Funderade ett tag på att rida ut men kände för att göra något helt annat än vad vi brukar. Så idag fick Cillahästen hoppa. I och för sig utan sadel men ändå. Hon löshoppades och hon tyckte det var super skoj. Måste bara få mer flyt på det hela. Cillahästen skötte sig superbra och hon verkligen älskade det. Hon hoppade 80 cm med glans och öronen var framåt hela tiden och hon taggade riktigt till när jag släppte henne. Det var så skoj att se. Nu skulle jag bara våga sitta på själv och våga hoppa henne. Men frågan är om jag måste det ??? Kanske ska hitta någon trots allt som hoppar henne och tränar henne i hoppning? Samtidigt som jag är tveksam till en medryttare. Vi får se. Men snart ska jag sätta mina mål på pränt så vi får väl se vad som händer 2018....





lördag 9 december 2017

Modig...


Idag sken äntligen solen och det var inte regnigt eller blåsigt. Första dagen på en evighet känns det som. Igår blåste det, men var inte regnigt så Cillahästen och jag gick på en promenad. Inget trevlig väder men hon behövde komma ut från manegens fyra väggar. Idag hade jag tänkt att löshoppa henne, men då solen sken ändrade jag mig och beslutade att rida ut. Samma runda som vi gick igår, men då det kom en stor traktor eller liknande som körde uppåt åt det hållet jag tänkte rida så ändrade jag mig. Jag tänkte att vi rider en annan runda, en runda som vi aldrig ridit själva, men tanken var egentligen att bara rida fram och tillbaka på en grusväg. Cillahästen var hur lugn som helst och det gick så bra. Jag till och med vågade trava ute på grusvägen, även om det var korta sträckor, så vågade jag. Jag kände mig så stolt och det kändes så bra. Jag slappnade nästan av. MEN så kom det där lilla krånglet som gjorde mig osäker. Vi skulle rida tillbaka in i skogen och en väg så vi kom ut på grusvägen igen. Det var en vattenpöl eller rättade sagt hade det samlats vatten i hjulspår precis där vi skulle rida in. Cillahästen vägrade helt klart att gå in. Hon började krångla. Hon försökte dra ner huvudet och bocka, vilket hon tar till när något är jobbigt och hon började dansa runt på stället. Backade och blev stressad. Jag visste att om jag lät henne gå tillbaka på grusvägen i stället för i skogen hade hon vunnit. Eller om jag, vilket slog mig, suttit av, också vunnit. Så jag höll henne på en liten volt, hon fick helt enkelt går runt i båda varven tills hon lugnat ner sig lite. Sen så styrde jag in henne mellan två träd i stället för genom vattnet. Det gick bra. Hon tvekade lite först, men gick sen. Sen var hon lite stressad, men lugnade ner sig ju mer halter jag gjorde och ju mer jag pratade med henne.

Jag kände trots att hon stressade upp sig och jag blev lite rädd, så kändes det helt ok. Jag kände att jag vågade trots allt göra andra saker än att bara skritta ute och det är ett stort steg för mig. Jag tror att ju mer jag tror på mig själv och att jag kan hantera Cillahästen när hon blir lite uppjagad så kommer jag också bli säkrare. Jag måste släppa min rädsla, vilket inte är så lätt, men jag har ridit henne sen i juli, snart ett halvår, och jag känner faktiskt att vi har kommit en bit på vägen. Jag måste nog helt enkelt lita på att jag kan och jag vågar, så tror jag att min rädsla så småningom kanske försvinner. Jag kände ett lugn när jag började rida henne idag, men när hon stressade upp sig, ja då blev jag också stressad och lite rädd, men samtidigt en beslutsamhet att reda ut situationen. För det är ett mantra jag har inom mig. Jag måste reda ut situationen, jag måste vara konsekvent och jag måste vara den som bestämmer för att Cillahästen ska bli trygg med mig och med de olika situationerna som vi kan hamna i. Så vem vet, jag kanske kanske kommer att rida längre bort från stallet, utforska nya vägar och nya rundor tillsammans med Cillahästen? Men just nu känns det skönt att ändå veta att jag kan och bara det gör mig lite lycklig.

fredag 8 december 2017



Ibland funderar jag på vad det är för fel på mina barn ;) idag skulle vi shoppa vinterskor. Ja, barnen har inte fått några än då de inte varit intresserade. Felicia ville inte ens följa med utan jag fick muta henne med att jag betalat hennes fredagsmys. Sagt och gjort. Vi åkte till stan för att shoppa skor! Felicia hittade ett par Uggs liknande skor, vilket inte direkt är anpassade till det svenska vädret. Så hon fick inte köpa dem. Sen gick vi i ytterligare två affärer men hon hittade inga skor hon ville ha, förutom ett par nya addidas skor. Inte heller anpassade för den svenska vintern ansåg jag. Eric provade i allafall ett par skor men längre än så kom vi inte. Så inga skor till någon av barnen. Båda går fortfarande i sina sneakers varav Erics är helt söndriga. Men vi får väl ta nya tag en annan dag för jag orkar inte. Det går inte att gå i affärer med dom. Varken Eric eller Felicia är intresserade av att köpa kläder eller skor och dom tycker inte om att gå i affärer och jag bygger upp någon slags ångest redan när jag tänker på att vi ska gå i affärer ihop. Så det är ju egentligen dömt på förhand att misslyckas. Men vi måste köpa skor så det är väl bara att försöka igen och igen och igen tills dom har det dom behöver. Litet problem för andra men ett stort problem för mig ;)
Jag insåg igår efter att jag var ute med mina gamla vänner, som jag tycker väldigt mycket om, att jag nog trots allt är lite speciell....en av min vänner har också barn som simmar och när vi pratar om hur vi upplever simningen som idrott och hur vi upplever att vara på tävlingar så inser jag att jag nog är väldigt speciell. Jag tycker inte att det är skoj att prata med andra föräldrar som jag inte har något gemensamt med. Jag pratar med de föräldrar som har barn som umgås med mina barn, annars försöker jag fördriva tiden med att läsa. Helst av allt vill jag inte vara på simtävlingar alls ;) Men visst förgyller det tillvaron att inte vara som alla andra. Jag tror nog att ju äldre jag blir desstu mer kör jag mitt egna race. Jag är inte så rädd för vad andra tycker och tänker och jag tror faktiskt att jag insett att det är så mycket mer i livet än att umgås och socialisera sig med folk man inte tycker om, inte har något gemensamt med bara för att vara trevlig. Så ni som jag umgås med, pratar med och trivs med ska nog känna sig lite utvalda ;) 

Det låter jättekonstigt men jag har insett att jag är för gammal för att låtsas och att le för att göra andra till lags. Givetvis hjälper jag andra, lyssnar på andra och försöker att vara trevlig men som yngre var jag mer noga med att vara omtyckt. Nu bryr jag mig inte om det utan anser att folk antingen får tycka om mig för den jag är eller inte alls. Rätt eller fel? Men jag är som jag är och kanske väldigt speciell, men jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag faktiskt trivs med vem jag är, hur jag lever mitt liv och mindre bekymrad om vad alla andra tycker och tänker. Och är inte det det viktigaste egentligen?

torsdag 7 december 2017

Mål...

Har ni börjat tänka på mål för nästa år? Jag har faktisk börjat tänka lite på olika mål både personligen och med Cillahästen. Men jag ska klura lite på dom och närmare årskiftet så ska jag berätta dom. Ni kanske har några roliga mål att berätta för mig??? Eller är det för tidigt att tänka på dom innan jul???

måndag 4 december 2017

Äntligen klar...

Bättre sent än aldrig heter det ju. Så nu är jag äntligen klar med mitt adventspyssel. Jag vet att det var första advent igår men med massor av jobbi och annat blev det lite försenat. Men så kan det vara. 

Idag var en helst underbar dag egentligen men jag hann inte med så mycket förutom att bara fixa snabbt i stallet och sen hem för att jobba lite. In i det sista. Men så fick det bli idag. Cillahästen behöver ju en vilodag, även om min plan egentligen var att rida ut i det fina vädret. MEN jag började löpträna igen efter min förkyldning och det kändes bra. Jag måste dock börja utmana mig själv. Inte nöja mig med att "bara" springa 4 km utan försöka mig på lite längre sträckor. Så nästa vecka kanske jag ska försöka spring minst 5 km varje gång jag springer.... för jag måste nog ut ur min zon där jag är bekväm och göra lite saker som inte är så bekvämt tills det blir bekvämt för att sen fortsätta utmana mig. Så nästa vecka 5 km.....


lördag 2 december 2017

Hönökaka och adventspyssel...

Jag tror inte riktigt att jag kan fatta att det faktiskt är 1:a advent imorgon. Jag ligger sååååå långt efter med allt jag skulle ha gjort till 1:a advent. Barnen har inte fått någon adventskalender, som dom alltid har fått, jag har precis satt upp alla stjärnor och adventsljusstakar, men jag har inte bakat någon kaka till adventsfikat eller egentligen gjort något för att förbereda mig inför att det faktiskt är december nu. Förra året hade jag gjort betydligt mer, även om jag var ute lite i sista sekunden med några saker. Men jag har haft fullt upp med hundra andra saker. Samtidigt förstår jag inte vart all tid försvinner? Jag vet att jag lägger mycket tid i stallet, men det är liksom mitt andningshål, om ni förstår vad jag menar. Jag tycker att det är lugnt och skönt och jag njuter verkligen av att vara där, även om jag varit omotiverad och känt att ridningen är jobbig just nu. MEN i kväll när jag var i stallet så insåg jag hur otroligt mycket jag faktiskt älskar min lilla häst, min knasiga egensinniga lilla häst. Men hon är min, bara min och jag skulle nog aldrig sälja henne....i alla fall känns det så nu. Vi har gått igenom så mycket och vi har kommit så långt.... Jag tror nog faktiskt inte att jag har reflekterat så mycket över det innan, men idag av någon konstig anledning så insåg jag hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag tycker om henne, den gula lilla bollen.

Nåja, jag har inte bara varit i stallet och struntat i allt vad det innebär att det är december nu och snart jul. Jag har faktiskt varit duktig och bakat hönökaka till barnen. Dom älskar ju hönökaka och jag är så emot det egentligen. Men tänker att det måste ju vara lite nyttigare att baka egen hönökaka än att köpa, så jag googlad och hittade ett recept som jag provat några gånger och nu har jag dessutom köpt en riktig kavel så det blir såna där fina hål i brödet =)


Hönökaka

ca 4 stora runda kakor

25 g jäst
3 dl mjölk, fingervarmt
50 g smör, rumsvarmt
½ dl ljus sirap
1 tsk salt
3 dl rågsikt
4-6 dl vetemjöl

Smula ner jästen i en bunke. Tillsätt mjölken och blanda tills det löst upp sig.
Tillsätt smör, sirpa, salt, rågsikt och vetemjöl, lite i taget. Rör ihop till en smidig deg och knåda den kraftigt i några minuter. Låt degen jäsa i 50-60 minuter under bakduk
Dela degen i 4 bitar. Kavla ut dem till runda kakor. Ca 27 cm i diameter. Kavla sista varvet med en kruskavel eller nagga ordentligt med en gaffel om du inte har en kruskavel. 
Lägg degkakorna på en plåt med bakplåtspapper och låt dem jäsa under bakduk i ca 25-30 minuter. Sätt ugnen på 250 grader.
Grädda bröden mitt i ugnen  i ca 6-8 minuter. Håll koll så att de får lagom färg. Låt dem svalna på ett galler under bakduk.

torsdag 30 november 2017

Fattig...

Idag ringde min chef mig, från mitt extra jobb, att jag tydligen inte, med stor säkerhet, kommer få fortsätta arbets hos dem dä någon tycker jag arbetar för mycket. Jag fattar inte. Är det inte upp till mig att bestämma hur mycket jag vill arbeta eller inte? Så mitt uppdrag hos henne måste avslutas så jag ska "bara" jobba kvällar och nätter från och med i januari 2018. Lite tråkigt kommer det bli. Jag tycker det är otroligt roligt att jobba med lite av varje men det får jag tydligen inte göra. Så nu måste jag hitta ett nytt arbete som jag kan göra lite när jag vill. Tror att det är min bokstavskombination som gör att jag blir lite rastlös ;) om inte annat så har jag ju vant mig vid att ha lite extra pengar att röra mig med. Så till 2018 får jag börja se vad jag kan dra in på för saker och jag kanske kanske måste hitta en billigare hobby :( eller helt enkelt sluta köpa dyra saker till Cillahästen ;) och försöka sälja lite saker som vi verkligen inte behöver. Bli mer ekonomisk kanske??? Eller så får jag helt enkelt förverkliga min dröm och börja fotografera på allvar. Ja, alternativen är många och jag kommer ha massor med tid över helt plötsligt så jag får väl bara fundera vad jag ska göra med all min tid .... ni kanske har något förslag vad jag ska göra. Kanske ett extra jobb till mig????

onsdag 29 november 2017

Spänd ryttare och spänd häst...

Idag var det stallträning. Kändes faktiskt riktigt bra att ha det då det var ett tag sen det var och ett tag sen jag var med. Men tyvärr så är jag nere i en liten svacka och inget känns som det fungerar när det gäller ridningen. Jag vet inte riktigt varför men så känns det just nu. Dessutom var Cillahästen lite extra spänd idag för när vi kom till manegen så var hagkompisen i manegen och när han gick nästan direkt blev Cillahästen stressad och sprang runt och gnäggade. Så det var bara att arbeta henne mer från marken innan jag kunde sitta upp. Hon var pigg och lite spänd, vilket innebar att jag blev mer på min vakt och spänd, så det blev en ond cirkel helt enkelt. Cillahästen gnäggade och var spänd, jag satt och var spänd och väntade bara på att något skulle hända och höll nog lite för hårt i henne :( även om både Therese och Anna-Carin tyckte att vissa saker var jättebra som vi gjorde [precis som det är på träningar] och dom gav mig massor av bra tips och övningar när Cillahästen blir spänd, så kändes det inte bra alls. Jag vet att jag borde vara nöjd och jag borde känna att jag kommit en bra bit på vägen, men tyvärr gör jag inte det. Jag känner mig bara frustrerad över att inget funkade [enligt mig] och vi hamnade i något negativt idag. Kanske är det så att något hände när vi var iväg, kanske det bara har att göra med det tråkiga vädret, eller så har jag bara haft för mycket att göra? Jag vet faktiskt inte. MEN jag ska ta med mig tipsen och det Anna-Carin och Therese sa idag för det var bra saker och saker som jag måste öva på. Så det är bara att fortsätta med detaljerna och det är bara att fortsätta försöka få Cillahästen att lita på mig och känna sig trygg med mig så att hon inte behöver stressa upp sig när hon blir lämnad. Så arbeta arbeta och åter arbeta. Ingen vila och ingen ro ;) 

måndag 27 november 2017

Usch nu känns det som om jag bara gnällt den senaste tiden på min blogg och det är ju inte alls meningen att jag ska göra det. Men jag tror att det kanske blir så när det blir för mycket för mig och när jag har haft för mycket umgänge med folk jag inte riktigt känner eller som jag inte själv väljer att umgås med så att säga. Dock ska jag försöka att begränsa mitt gnällande här på bloggen....Även om det är skönt att skriva av sig ibland.

Idag har jag inte hunnit med hälften av det jag skulle ha gjort. Jag "fastnade" lite framför Netflix en serie jag kollar på. Så jag kommer i stället att ha tusen saker att göra imorgon :( Men nu är det en ny vecka med nya möjligheter att göra andra saker. Min vecka är inte så spännande då jag jobbar i helgen som kommer och i veckan ska jag försöka att få tillbaka min motivation när det gäller ridningen. Så vi får väl se. Hoppas att ni får en bra vecka i alla fall =)

söndag 26 november 2017

Trött...


Nu är jag trött....Egentligen har jag inte gjort så mycket men att sitta i en simhall från morgon till kväll två dagar gör att man blir trött. Trött av allt ljud och trött av värmen och trött av alla knäppa föräldrar som man umgås med ofrivilligt ;) För det mesta brukar jag undvika andra föräldrar på  tävlingarna för jag orkar inte höra hur bra deras barn är hela tiden och vilka fantastiska lopp dom gör, hur  duktiga dom är på precis allt. Jag orkar helt enkelt inte. Det är jättebra att deras barn är SÅ FANTASTISKA, men jag är inte intresserad. När en förälder inte kan nyansera sitt pratande kring sitt barn så blir jag så trött. Så att sitta på tävlingar och hela tiden hör hur bra andras barn är orkar jag inte. Så att sitta på en tävling är mer pina än glädje just nu. Men som ordentlig mamma gör jag det ;) Nu hoppas jag på att det är långt till nästa tävling och att jag får vara hemma och bara njuta av mina lediga helger hädanefter =)

torsdag 23 november 2017

Motivationen är borta....



Jag undrar vad ni gör när motivationen och inspirationen är helt borta? När man känner att inget blir riktigt rätt eller att man borde komma till nästa steg och inte stå och stampa på samma ställe hela tiden? Just nu känner jag så. Jag borde ha kommit längre med Cillahästen och jag borde börja arbeta med hennes galopp om jag någonsin ska komma vidare och om jag någonsin ska kunna nå de mål jag satt upp för oss i mitt huvud. Men vi är inte där. Vi håller fortfarande på med detaljarbetet och där är vi inte klara på långväg. Vi är inte heller klara med skritten och traven som måste fungera för att vi ska kunna få en bra galopp men det är svårt när jag känner att jag borde ta nästa steg. Att jag borde ha kommit längre i våran utveckling. Och alla dessa borde har gjort att jag faktiskt tappat lite motivation. Att det känns som om jag står och stampar på samma ställe, att vi gör samma saker varje ridpass och att det inte händer något alls. Logiskt vet jag att jag måste arbeta med detaljerna, stärka Cillahästen i de lägre gångarterna innan jag kan börja med galoppen och att jag kan finslipa på detaljerna samtidigt som jag känner en frustration över att jag står och stampar. Jag kanske inte gör det men det känns så nu. Så nu ska jag låta henne vila fredag, lördag och söndag. Sen ska jag oavsett väder ta nästa vecka att bara skritta ut och arbeta mycket från marken. Ta en paus från tragglandet i manegen. Kanske hitta tillbaka till det roliga och till motivationen. Jag tror att båda kan behöva det. För just nu känns det bara tråkigt och jag har helt enkelt ingen motivation. Så en paus är nog bra och förhoppningsvis så kommer motivationen snart tillbaka :)

onsdag 22 november 2017

Minnen och tankar....

Igår på FB kom detta inlägget upp, ett inlägg som jag skrev efter att jag hade ägt Cillahästen i 5 månader. Ett inlägg som jag skrev igår för exakt ett år sedan. Jag kan inte säga att jag minns känslan till hundra procent men det jag vet är att jag nog var väldigt fundersam och jag funderade mycket under hela förra hösten och vintern på OM jag ska ha kvar Cillahästen eller inte. Och jag tycker nog att man kan läsa lite mellan raderna att jag tycker om Cillahästen men är fundersam över livet med henne.... Här kommer i alla fall mitt inlägg som jag skrev för ett år sedan :

"Tänk att jag har haft denna lilla dam i 5 månader idag. Jag trodde att livet som hästägare skulle vara lätt som en plätt. Vi skulle ta härliga långturer i skogen och träna i manegen och kanske kanske ut på någon lite tävling. Men ack vad jag bedrog mig. Livet som hästägare har varit allt annat än lätt, men tänk vad jag har lärt mig massor under dessa 5 månader. Jag har lärt mig att vara konsekvent och ha tålamod och framför allt att inte stressa fram saker och ting. Jag har hört någonstans att man får den häst man behöver just nu och det kanske var så att jag behövde ha henne i mitt liv för att sakta ner mitt tempo en aning och tänka efter. Men oavsett om allting tar mycket längre tid än vad jag trodde och då det även funnits tankar att faktiskt inte ha kvar henne, så inser jag att oavsett om vi når mina mål om 1 år eller 2 år eller 10 år så går det framåt. Sakta men säkert. Så är jag otroligt glad över att ha dig i mitt liv fina Cilla"


Visst kan jag fortfarande fundera på om jag gjorde rätt att satsa så mycket som jag ändå gjort på Cillahästen, om det är värt det? Och det är ju inte så att allting går som en dans på rosor, för det är fortfarande massor med arbeta med henne och jag får vara extremt konsekvent varje gång jag är med henne eller jag gör något med henne. Så ibland funderar jag på om det kanske inte hade varit lättare att ha en annan häst, en häst som man kanske inte behöver vara så extrem med allting. Men någonstans har denna lilla dam fastnat i mitt hjärta och trots allt slit så är jag faktiskt glad över att ha henne i mitt liv. 




tisdag 21 november 2017

Fundersam...

Ibland blir jag riktigt fundersam över hur man tänker som förälder. I helgen är det tävling för barnen och vi kan inte vara med på fredagen för vi ska på julbord. Men de andra dagarna får vi väl snällt sitta där och lida ;) för vi har någonstans sagt att det är ok att Felicia ska simma och tävla. Jag hade en konversation med en annan mamma häromdagen och hennes barn ska också tävla men på fredagen och lördagen kunde dom inte av någon anledning vara med och sånt händer ju. Men på söndagen frågade hon om inte hennes barn kunde åka med oss för "hon ville inte" åka ner. Nä, vem vill det? Men inland kanske man måste göra saker och ting för att man är förälder? Hennes kommentar till det hela var " att hon hade bättre saker för sig". Ja, vem har inte det tänkte jag. Sen visst tycker jag att barnen kan åka med andra ibland och man kan prata ihop sig och hjälpas åt, men samtidigt kan jag personligen känna att det är min plikt som förälder att vara med på tävlingar eller andra aktiviteter som barnen gör hur tråkiga jag än tycker dom är. Så efter det samtalet funderade jag på om jag också kanske ska köra den taktiken/stilen, jag vill inte, jag har bättre saker för mig, så andra får ta med mina barn överallt.... tyvärr är det inte min stil men alla är vi olika. 

måndag 20 november 2017

Inte min grej...

Idag har varit en sådan där dag då jag gjort allt och inget! Dessutom är jag döende ;) Varje gång jagblir förkyld sätter sig förkyldningen i halsen. Jag får ont i halsen, blir hostig och det känns som om mina lungor ska hostas sönder. Ingen kul upplevelse. Dessutom så är andningen tung och mellan hostningarna så känns det som om min salivproduktion är 100 gånger så mycket jämfört med annars. Tyvärr finns det ju inte tid att vara sjuk :( jag fattar inte det. Helst av allt skulle jag ju vilja ligga hemma och kolla Netflix och bara få vara sjuk men det händer ju aldrig! Som sagt, jag har gjort allt och inget. 

Medan Eric tränade så skulle jag uträtta lite ärenden på stan, eller rättade sagt i Knalleland. Jag skulle till Apoteket och till My One. Orkade verkligen inte åka till andra sidan stan till Hööks. I vanliga fall brukar jag måndagsträna när Eric tränar men till och med jag insåg att det var en dålig idé och jag insåg också ganska snabbt att det kommer inte bli så mycket träning i veckan för jag måste bli helt frisk först. Men en promenad skadar ju aldrig?!? Så jag parkerade bilen vid arenan och gick både till Apoteket och till My One. Kallt som satan och på vägen tillbaka till arenan bestämde jag mig för den smarta idén att varför inte köpa lite varm choklad att ta med. Det ser ju faktiskt lite trevligt ut och man ser lite viktig ut när man går där med sin kaffekopp. Eftersom jag inte dricker kaffe har jag aldrig gjort detta tidigare men någon gång ska vara den första. MEN vilken flopp det blev. Först fick jag vänta i typ hundra år på att få den. Den var inte varm varm utan typ pissljummen och sen när jag gått tio steg så var den mer kall än varm. Så ett stort NEJ, aldrig mer! Så det hela slutade med att jag drack en blaskig varm choklad som dessutom inte var varm utan pissljummen och sen kall efter bara någon minut! Så aldrig mer! Det ser bättre ut än vad det var...



söndag 19 november 2017

När saker inte blir som planerat....

Idag blev det verkligen inte som jag planerat, vilket stör mig lite. Jag kände av redan igår att orken inte riktigt fanns där och att jag inte mådde helt hundra. Men jag är ju så van vid att bara köra på och hoppas på det bästa, vilket är både på gott och ont. Oftast så motverkar jag förkyldningar på så sätt, men nu gick det inte längre.  Efter kursen igår så var jag trött och lite yr. Tänkte först att det var på grund av att jag ätit dåligt men trots mat i magen mådde jag inte så bra och insåg att jag hade feber =(
Jag hatar verkligen att vara sjuk. Kanske för att jag alltid har hundra saker att göra och jag blir lite störd av att inte få saker gjorda. Dock vet jag att jag kanske måsta ta det lugnt för att jag ska bli frisk. Men det som är mest jobbigt är att jag måste anstränga mig för att prata. Det tar på krafterna.....

Nåja, inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju. Så idag hittade jag ett recept på stekpannebröd som tog typ ingen tid alls att göra och så lite varm choklad till så hade vi en lugn och mysig frukost hela familjen. Det har vi ju ALDRIG så det var ju positivt. Så resten av dagen ska jag ägna åt att kolla på Netflix, försöka bli frisk och kanske lägga in lite tvätt i tvättmaskinen. Alltså jag ska inte göra något alls under hela dagen....

 
Stekpannebröd 4 st
 
Recept
 
2 msk smör, rumsvarmt (ca 30 g)
2½ dl vetemjöl
3/4 tsk bakpulver
1 ½ kryddmått salt
1 dl filmjölk (kan ersättas med naturell yoghurt eller mjölk)
 
Nyp ihop smöret med de torra ingredienserna. Tillsätt filmjölken och blanda ihop allt till en deg.
Dela degen i fyra delar.
Kavla eller platta degbitarna till rundlar, ca 3/4cm tjocka
Värm upp en stekpanna i gjutjärn på medelvärme. Pudra lite vetemjöl i stekpannan (OBS! det ska inte vara något fett i den). Vänd brödet när det får bruna fläckar , ca 2 minuter per sida Anpassa värmen så att brödet inte bränns.
 
 


fredag 17 november 2017

Trött i kroppen ....

Nu är jag trött. Jag har varit på äventyr med min lilla häst. Vi åkte till Stall Tokarp och var med på en träning där. Jätteskoj. Tanken är att Cillahästen ska med imorgon också eller rättade sagt hela helgen men idag krånglade hon lite med lastningen och jag vill verkligen inte att det ska befästas. Så jag ska nog lastträna lite innan vi åker iväg igen. Jag måste ju fixa att lasta själv. Kan inte ha med mig folk varje gång jag ska åka iväg det blir ju lite drygt. Klart det är alltid skoj med sällskap men det är också väldigt tråkigt att alltid vara beroende av någon annan. Så nu ska jag lägga tid på att lastträna så jag kan åka iväg själv.

Cillahästen skötte sig dock väldigt bra och jag tror att vi kommer åka iväg fler gånger på olika kurser bara vi har råd och bara lastningen sitter utan krångel. Så imorgon ska jag nog hoppa över att ta med Cillahästen och åka själv.... får fundera lite på det...


torsdag 16 november 2017

Så stolt

Idag blev jag så stolt över min lilla häst. Hjärtat klappade ett extra slag för lilla hästen då hovslagaren var hos oss idag. Cillahästen stod verkligen som ett ljus när hon skoddes idag. Förra gången gjorde hon kanske ett eller två hopp fram men stod blixt stilla när hon skoddes bak. Idag tittade hon på hovslagaren och tänkte nog tanken att göra ett hopp fram men gjorde det inte. Hon stod helt stilla och jag tror att hon njöt av att bli ompysslad. Så glad och så stolt över lilla hästen. Tänk vad vi har gått igenom och tänk vad långt vi kommit på dryga 17 månader. Cillahästen är verkligen världens bästa lilla häst 


Måste man förverkliga sig själv????


Källa: Vecko Revyn

Idag mellan hovslagaren och barnens träning så lyckades jag klämma in en date med en kär vän och hennes syster och deras små bebisar. Det var en riktigt trevlig lunch/fika men det fick mig också att tänka lite på att vara småbarnsförälder idag. Jag har flera vänner och bekantar som har små barn och något som jag blir fascinerad av varje gång jag träffar någon med en bebis eller med småbarn är hur viktigt det är för alla att ha "egen tid". Att göra saker utan bebisen/barnet, att på något sätt samtidigt som man har små barn försöka förverkliga sig själv. Min kompis syster har en bebis på knappt tre månader och hon ser verkligen fram emot att få fira jul med sin lilla familj, men det hon ser mest fram emot är att hon och hennes man ska åka till Varberg på spa och vara själva ett dygn. Bebisen ska vara hos mormor eller hos hennes syster. Enligt min kompis syster så behöver dom det. Dom behöver få vara lite själva och få sova lite, då bebisen fortfarande inte har riktigt regelbunden sömn. Jag blev helt mållös. Visst det är mysigt att åka iväg själva, det säger jag inget om. Men jag tror inte att jag åkte iväg och bodde ett dygn på hotell själv utan mina barn förrän dom var några år. Det jag definierade som mysigt var att få vara med mina barn så mycket som möjligt. Inte att jag skulle ut och åka, ut och träffa kompisar och ut och förverkliga mig själv. Visst vi var ute och åt med mammagruppen någon gång ibland på kvällstid, men jag åkte inte iväg och bodde på hotell eller hos en kompis en hel helg bara för att jag ville festa lite eller ha en mysig tjejhelg. Jag var med mina barn. Visst jag kanske tänker annorlunda än vad många gör, men jag kan fortfarande känna att jag vill ta tillvara på den tiden jag har med mina barn. Jag vill vara så mycket som möjligt med dom och inte lämnar iväg dom bara för att jag ska göra saker själv. Jag gör givetvis saker själv också men det är med ett dåligt samvete jag gör det, även om jag vet att jag behöver det. MEN skillnaden är att mina barn är 11 och 14 år gamla och inte tre månader eller två år. Jag blir faktiskt lite förvånad över att man skaffar barn och sen ska man ha "egen tid". Man får ALDRIG "egen tid" då man har barn ;)

Alla gör givetvis som dom själva vill, men jag är glad över att jag kunde och ville vara med mina barn så mycket som möjligt när dom var små. Jag är glad över att Felicia inte gick på förskolan när jag var hemma med Eric. Visst hon gick första två månaderna, men det var besvärligare att ha henne på förskolan än att ha henne hemma....Så beslutet var inte svårt. Hon ville vara hemma och jag är glad över att jag fick den tiden med henne för det var väldigt mysigt att vara hemma med henne och Eric i nästan två år. För skaffar man inte barn för att man vill vara med dom? Eller varför skaffar man barn? 

Alla tycker olika och det har alla rätt till, men jag blir lite ledsen när jag hör nyblivna mammor [framför allt vill jag säga] som saknar sitt "gamla" liv och tycker det är jobbigt att ha sina små barn hemma och MÅSTE iväg på tjejhelger för att orka. Men det är jag och alla är olika.....och JAG njöt av att vara hemma med mina barn och jag VALDE att vara hemma med dom istället för massa tjejhelger och annat, för jag VILLE vara med mina barn. Nu säger jag inte att dessa mammor inte vill vara med sina barn, men jag tror att de känner en press från olika håll och det är sorgligt i mina ögon. Så något jag önskar är att fler njuter av livet som småbarnsförälder i stället för att stressa runt och göra massa saker för barnen kommer växa upp och då saknar man mysstunderna som fanns där när dom var små......









tisdag 14 november 2017

Happy place.....

Har ni något speciellt ställe som är det där speciella stället som gör dig glad, som gör att du kan släppa all oro, all stress och bara njuta? Jag har några sådana ställen och ett av dessa ställen är med min kära häst


Kanske inte ser så mycket ut för världen men det är rogivande och det är härligt att få vara ute och göra andra saker än alla måsten som finns hela tiden runtomkring en. Så lycka för mig just nu är att få tillbringa tid i stallet med min häst, även om vi har bra och dåliga dagar och dagar då jag känner att det är ett ont måste. Men trots det så är det en plast som jag nog aldrig skulle vilja vara utan :) 

måndag 13 november 2017

Dåligt samvete....

Idag när jag vaknade var jag såååå trött. Helt slut fast jag egentligen inte gjort så mycket i helgen. Men att sitta i en simhall halva lördagen och hela söndagen tar faktiskt på krafterna hur konstigt det än låter. Jag blev så trött i kroppen av att bara sitta på en hård läktare och trött i huvudet av alla ljud och av värmen. Så jag sov länge idag och det var så skönt. 

Dock är det väl som vanligt, man får dåligt samvete! Jag får dåligt samvete över att jag lät Eric gå upp själv, äta frukost själv, fixa i ordning sig och gå till bussen medan jag låg i sängen och sov. Visst jag väckte honom men sen gick jag och la mig igen. Sen har jag dåligt samvete över min älskade häst. Hon har inte fått någon riktig kärlek sen i lördags. Igår tog min stallkompis hand om henne, dvs mockade, och idag orkade jag inte göra något utan kände mer att jag måste ta tag i saker som blivit lidande här hemma. Så hon fick en kram i hagen och inget mer :( När det blir så här tänker jag att jag kanske kanske ska skaffa en medryttare som kan ge henne lite kärlek när jag inte hinner samtidigt som jag inser att jag har för stort kontrollbehov för att kunna släppa kontrollen av henne. Så det får bli så, hon får vila när jag inte hinner och hon får kärlek och ridning när jag hinner. Kanske bättre att vara noggrann och effektiv är slarvig och med mer ridtid????


söndag 12 november 2017

Farsdag

Idag tillbringar många sin dag med det käraste de har, sin familj och med stor sannolikhet sin pappa. Jag hade gärna umgåtts med min pappa men jag blev förvisad att tillbringa tid med en annan person som betyder enormt mycket för mig, nämligen Felicia. Vi tillbringar tid i en simhall då hon tävlar. Kanske inte det roligaste som finns, men det är faktiskt lite mysigt att umgås med henne och bara vi två. Vi får chansen att äta lunch själv och gå lite på stan utan att det finns massa andra måsten runtomkring, som det ibland finns när man ska fixa saker under vardagen. 

 
Trots att jag tycker det är mysigt att umgås med min kära dotter hade jag nog helst av allt velat umgås med min far idag. För någonstans finns det i mitt bakhuvud att han blir äldre, han kommer inte finnas med hela tiden, så länge jag lever. Men det är svårt att tänka den tanken då han alltid har funnits där. Jag hoppas att han finns med i flera år till och att jag får fira massor av farsdag med honom. Även om jag nästan aldrig säger att jag älskar folk så är han en av dom personerna som jag litar mest på, ser upp till och älskar. Så jag hoppas att du, kära far, har en fantastisk farsdag trots att vi inte kan fira dig idag.

lördag 11 november 2017

Första snön....



Idag när jag vaknade så hade det kommit snö. Jag måste faktiskt säga att jag är väldigt glad över att vi bytte däck igår trots att det öste ner regn i perioder medan vi var ute. Men idag var dom på :)

Jag hade utsläpp imorse och det är allt lite mysigt att släppa ut dom när det är kallt ute och solen är på väg upp. Det ger verkligen ro i själen. Visst det hade varit skönt att ligga kvar under ett varmt och skönt täcke också men det får man göra andra dagar ;) Men idag var en sån där dag som faktiskt var härlig. Solen höll på att gå upp, snön låg fint på marken och det regnade inte ;) kallt var det, men då jag har hittar mitt nya favoritplagg - mössan - så frös jag inte! Måste dock hitta några bra vinterskor för det har jag inte utan går i mina gummistövlar och står man stilla lite för länge ute så fryser man om fötterna. Det jag också kan tycka är skönt med att ta ut hästarna är att man kan gå och pilla i stallet i lugn och ro. Jag behöver inte stressa runt massa, har väldigt sällan tider att passa då jag har haft utsläpp. Tyvärr tycker jag nog att det är lite "jobbigare" med insläpp då jag aldrig vet när det är dags för hästarna att gå in. Är det för tidigt? Eller blir det försent? I mitt förra stall där jag stod var det en konstant stress kring "när är det lämpligt att min häst går in?" Dom hade dessutom en regel att man skulle ta in sin häst själv och den skulle inte vara själv ut. Vid något tillfälle fick jag "skäll" på grund av att jag alltid kom för sent upp och andra fick ta in min häst. Så det kanske är därifrån mitt "problem" kommer. Men det är något jag arbetar med ;) hästarna har aldrig klagat iallafall på att dom kommer in för sent el förtidigt utan kommer oftast när man ska hämta dom. Så jag får fortsätta testa mig fram vilket som blir bäst. 

Ni som inte har hästar eller vistas i stall, gör det, för det finns inget mer rogivande än att vara i ett stall. Det är kallt, men mysigt :) näpp, nu ska vi till en varm simhall med Felicia. Hoppas ni har en fortsatt bra lördag :) 

fredag 10 november 2017

En bra kvinna reder sig själv

Ibland så funderar jag på hur livet skulle vara utan Jim. Antagningen lite tråkigare men jag skulle nog fixa mycket själv eller lösa hur jag skulle fixa det själv. Idag till exempel bytte jag däck alldeles själv på min lilla bil. Visst det är inte något speciellt men många saker fixar jag själv. Så ibland kan jag bli fundersam på folk, då framför allt kvinnor, som säger att dom inte skulle klara sig utan en man. Jag tror faktiskt att jag skulle göra det utan problem ;) lite tråkigare men ändå.... nåja, män är bra att ha också. Framför allt Jim är bra att ha ibland ;) han lagar faktiskt all mat då jag aldrig är hemma och jag tycker inte det är så skoj. Sen fixar han mycket annat också men jag tror nog att han skulle ha det svårare att fixa saker än vad jag har... så en bra kvinna reder sig själv ;)

Frukostrutiner....

När jag var lite så var mina föräldrar väldigt noga med att vi pt frukost ihop. Alla vardagar åt vi frukost ihop men på helgerna så kunde vi barn få äta
Frukost lite senare. Detta var något som, som jag minns det, som ett ontmåste, att behöva umgås så tidigt på morgonen med massa folk. Och så är det fortfarande. Jag njuter inte av att sitta ner och prata med hela min familj på morgonen. Visst om man bor på hotell, men då är det annorlunda. För då har jag ofta hunnit vakna till, kanske tränat och gjort lite andra saker men hemma. Då vill jag helst vara själv. Är det en vardag så antingen får barnen lösa det själv, eller så fixar jag frukost och dom får äta medan jag gör i ordning mig. Ocharmigt kanske men så är det i vår familj. Visst gör vi undantag och äter ihop men då är det mysigare att alltid äta ihop på kvällen för då är jag vaken och inte så trött ;) 


torsdag 9 november 2017

Sluta analyser!

Idag har faktiskt varit en bra dag. Jag har tänkt mycket fram och tillbaka på massa olika saker och funderat lite vad jag ska göra med mitt liv. Egentligen har jag väl inte kommit fram till så mycket men något jag insett är att det inte alltid är bättre på andra sidan. Kanske en självklarhet men ibland funderar man sönder hundra saker och vrider och vänder på för och nackdelar med det man har och rådfrågar och försöker att finna svaret när svaret egentligen finns direkt under näsan. Ibland tror jag att man behöver få lite distans och verkligen se det positiva för att kunna fatta ett bra beslut. Tyvärr är jag nog sådan att jag analyserar sönder allt för mycket. Varför gjorde hon/han si eller så? Vad har jag gjort? Hur skulle jag kunna göra på annat sätt? Ja, jag skulle kunna analysera och fundera länge tills det någonstans blir en sanning [i mitt huvud i allafall ;)] men visst är det så att alla kan ha dåliga dagar, agera på ett visst sätt, säga något utan att det egentligen betyder något? Man bara tänker sig inte för. Jag tror att jag måste lära mig att inte analysera eller tänka sönder allting. Tyvärr är det inte lätt och tyvärr förstör det lite för mig. Men jag ska bli bättre på att släppa saker och jag ska bli bättre på att gå vidare inte analysera så mycket. För jag menar vad hjälper det? 

onsdag 8 november 2017

Äta äta och åter äta....



Jag förstår inte hur jag inte kan ha någon karaktär överhuvudtaget! Jag ställde mig på vågen idag och jag hade gått upp i vikt! Hade jag bara hållt mig till min plan och inte fuskat så hade jag kanske kanske nått min målvikt men nej då! Jag ska hela tiden tänja lite på gränsen, äta lite, bara lite onyttigt, så kanske det inte är så farligt.... men nu får jag helt enkelt skärpa till mig om jag ska kunna nå min målvikt någon gång. För jag tror också någonstans att jag blir en bättre ryttare om jag inte är så tjock, kanske får bättre balans, bättre kondition och jag det blir nog bättre för Cillahästen också..... så skärpning !!! Lättar sagt än gjort, men jag får bara bita i det sura äpplet och träna mer, äta nyttigare och inte äta godis och annat gott ;) så kanske kanske jag kan nå min målvikt innan sommaren.... förhoppningsvis tidigare! Så nu gäller det! Nya tag och en ny karaktär som innebär att säga nej och tänka lite innan jag äter något! Vi får väl se hur det går men förhoppningsvis kommer det gå :)

måndag 6 november 2017

Idag var det 19 år sedan som Jim och jag blev ett par, officiellt. Detta är en dag då alla våra, då gemensamma, vänner ansåg att vi var mer än bara "vänner" och det var dags för oss att officiellt säga att vi var ett par. Tänk 19 år, det är en evighet. Det är svårt att tänka sig att vi faktiskt har varit tillsammans så länge. Jag tror inte att många hade trott detta om oss. Jag tror inte att jag heller trodde detta om oss om jag ska vara ärlig. Jag trodde nog att vi är ihop ett tag medan vi pluggar, men sen kommer väl våra vägar att skiljas då jag flyttar tillbaka hem och han tillbaka hem till sig. Men på något sätt så fortsatte vi att vara ett par. Båda bestämde sig för att flytta till Göteborg och sen har bara Jim hängt med på alla knäppa flyttar jag gjort ;)

Att vi nu skulle sitta i ett hus, med två barn. Nästa år firar vi 20 år och då kanske vi ska göra något kul? Tyvärr är Jim inte så speciellt romantisk av sig eller bryr sig speciellt mycket om att fira bröllopsdagar eller hur länge vi har varit ihop eller andra saker. Han vill nog mest att saker och ting bara ska fortsätta som det är. Ingen idé att uppmärksamma massa saker. Det är tyvärr något jag kan sakna, men jag har lärt mig att leva med det och jag tar tag i saker själv. Så idag när vi firade 19 år tillsammans så fick jag ett hästsläp =) Så vi får väl se vad jag får nästa år när vi firar jämt.... ;)




söndag 5 november 2017



Idag har jag ägnat några timmar i min trädgård med trädgårdsarbete. Vi har tagit ner studsmattan, plockat lite skräp som bara legat och varit ivägen och jag har tänkt tanken att kratta lite. Problemet är att jag verkligen tycker illa om trädgårdsarbete. Jag tycker inte det är minsta kul att hålla på i trädgården! Jag skulle kunna göra hundra andra saker än trädgårdsarbete. Men tyvärr så måste man ibland göra saker man inte tycker om ;) Det roliga är att det inte handlar om att greja... utan just att det är trädgården! Jag menar jag kan greja hur länge som helst i stallet egentligen och jag kan greje här hemma hur länge som helst men just min trädgård tar emot. Men nu har jag gjort det och jag får väl ägna lite tid till att fixa i ordning den men det får bli en annan dag.....

lördag 4 november 2017

Egentligen skulle jag kunna prata om min lilla häst hur mycket som helst, men jag tänker att det kanske inte finns så mycket intresse i att bara läsa om min häst och allt vi gör ;) Men det är som jag skrev i förra inlägget det går från klarhet till klarhet, även om vi har små bakslag för att sen gå framåt två steg och sen ett litet bakslag igen....Jag antar att det är så och kommer vara så hela tiden.

Jag tänkte på vad vi hade pratat om på kursen som jag var på förra helgen och eftersom hela veckan varit lite upp och ner för Cillahästen och mig så var det egentligen första dagen på hela veckan som jag faktiskt red "ordentligt". Dock saknade jag någon som stod i mitten och sa till mig vad jag skulle göra, allt från att "sträck på dig", "tänk på dina händer"...jag allt som jag kan tänka mig dom säger som jag rider för. För ibland är det en trygghet att ha någon som tittar på en, oavsett hur "duktig" ryttare man är, för det finns saker som man gör som man inte tänker på som andra ser och som man behöver ändra på. När jag rider själv försöker jag visualisera hur Anna-Carin och Therese [två duktiga ryttare som jag tränar för också, våra stalltränare =)] hur dom skulle sagt och hur dom tänker när jag rider. Ibland går det bättre och ibland går det sämre att ha dom i mitt huvud. MEN idag tänkte jag faktiskt på vad Therese sa till mig i helgen. Att det är viktigt att tänka på att inte låta Cillahästen rusa in i galoppen utan att hon ska ha sin bärighet i traven och gå från den lugna traven till en lugn galopp, även om det bara är två steg. Så idag tog jag mod till mig och testade. Gick inte jättebra, men vi fick ändå en galopp i höger varv och en galopp i vänster, men jag skulle vilja att dom stod där i mitten och sa "gör så här" eller "tänk på detta innan du fattar galopp". Tyvärr är det väl mitt behov av trygghet att göra rätt som ligger till grund av behovet att ha någon i mitten som säger hur jag ska göra. Eller bara rädsla av att göra fel? Jag vet inte....Nåja, det är väl bara att kämpa på och arbeta med det man har lärt sig. Och just nu är mitt ledord DETALJER, även om det inte alltid blir så bra ;)

fredag 3 november 2017

Från klarhet till klarhet....


Idag var min hovslagare hos oss igen. Cillahästen hade trampat sin sko lite snett, men inte trampat av den. Så min hovslagare fick komma och slå på den igen. Cillahästen gjorde endast ett hopp fram idag när hon höll på med hennes hov. Innan kunde hon göra typ hur många hopp som helst och för att inte prata om när man skulle sko bak.....Men Cillahästen går från klarhet till klarhet. Lite tålamod och det ska nog bli bra ;) Jag har haft några hovslagare till Cillahästen och med varierat resultat och med varierade metoder för att hon ska vara lugn. Jag kan gissa mig till att hon med stor sannolikhet blev sederad när hon skulle skos hos tidigare ägare. Eftersom jag inte vill att hon ska bli sederad och när jag äntligen hittade en ny hovslagare [den jag har idag] var ytterst tveksam till att komma och ska Cillahästen om hon behövdes sederas. Sagt och gjort. Vi tog det i små steg och när hon skulle skos bak så mutade vi Cillahästen med en så kallad slickburk. Gick hur bra som helst. Eftersom hon är positiv till positiv förstärkning i form av mat/godis så stod hon som ett ljus när hon skoddes bak. Jag är bara ledsen över att jag inte kom på detta tidigare så hade hon sluppit alla olika metoder för att hon skulle vara lugn. Jag säger inte att metoderna som användes var varken bra eller dåliga, men med facit i hand så var slickburken definitivt det bästa sättet att få henne samarbetsvillig.

Efter att ha haft och fortfarande har en häst som kanske inte är den lättaste att sko alltid, dock fantastiskt snäll att sko bak just nu ;) så måste jag säga att jag är grymt imponerad av våra hovslagare. Tänk bara deras arbetsmiljö, deras utsatthet och deras tålamod. För att inte prata om känslan de måste ha för att göra ett bra jobb. Jag är glad över att det finns så många duktiga hovslagare runt om som faktiskt ger våra hästar bästa möjliga förutsättning att kunna arbeta på ett bra sätt och ser till deras bästa. Jag hoppas att alla hovslagare där ute vet vilket fantastiskt arbete dom gör. Jag själv skulle aldrig klara av det jobbet. Så vi kanske ska visa bättre uppskattning till våra hovslagare, vilket jag tror att många göra, men jag tror också att många ibland bara tar dem för givet. Jag tror nog att jag har gjort det innan och faktiskt inte tänkt så mycket på det som jag gjort sen jag fick Cillahästen. Så ta hand om era hovslagare för det ska jag göra =)

Bestämt mig!




J
ag har legat här i min säng och tänkt. Tänk lite på vad jag vill med mitt liv ;) En sak jag insett är väl att jag har så många grejer på gång hela tiden och det känns inte som om något blir riktigt klart. Allting blir lite halvdant. Jag hade samtal igår med en klok kvinna och någonstans så i det hon sa fick mig att tänka. Vad vill jag? Det är mycket jag vill men någonstans kanske jag faktiskt inte kan göra allt jag verkligen vill. Jag kanske måste börja tänka, prioritera och inte bara köra på. Detta innebär tyvärr att min fotografering får ta en liten paus :( Inte så att jag ska sluta fotografera men jag kommer inte aktivt arbeta för nya uppdrag men givetvis kommer jag ta dom uppdrag som kommer till mig. Jag kommer inte heller aktivt göra reklam och få så många nya "kunder" som möjligt utan jag kommer ha med mig kameran när ja gör saker, fotografera när jag känner för det och när jag tycker jag hinner. Jag kommer inte slå knut på mig själv för att hinna fota. Varför? Jo, för jag vill så mycket annat i mitt liv just nu. Jag kommer alltid älska att fotografera och jag kommer fortsätta med det, men det finns hundra andra saker jag vill lägga tid på just nu och då dygnet bara har 24 timmar och jag jobbar väldigt mycket så får något stryka på foten. Tyvärr drog fotograferingen det kortaste stråt denna gången. Men vem vet jag kanske ändrar mig snabbare än jag tänkt då fotografering är något som jag trots allt tycker om. Vi får se....


PS.... givetvis får ni fortfarande höra av er om ni vill ha något förevigat :) jag är inte omöjlig.....

torsdag 2 november 2017

Slutet?????


Idag tränade jag för Tina Linde... inte så smart men det var en tid som var inbokat sen en tid tillbaka men så här med facit i hand så skulle jag ha avbokat :( Cillahästen var trött, ofokuserad och springig. Jag skulle ha ridit ut en sväng bara... även om det inte gick bra på träningen och det var en kort träning men några bra steg tog vi allt trots kaoset. Ibland gör man dåliga beslut som hästägare.... och troligen kommer jag göra fler. Fast hon behövde röra på sig idag och jag tror inte att hon tog någon skada det var bara jag som tyckte det blev en dålig träning. 

Nåja, även om det inte blev som jag tänkt så är det bara att gå vidare och fokusera på det som jag trots allt klarat av. Och resten av dagarna av denna veckan ska Cillahästen bara få ta det lugnt. Skritta ut och njuta av att det är höst och fundera över livet ;)

Nu ska Jim och jag kolla på IT och barnen ska gå på Thor Ragnarök eller vad den hette. Vi får väl se om jag får mardrömmar efter denna film då jag tror den är läskigare än originalet som jag såg för flera år sen....


onsdag 1 november 2017

Vi har överlevt ....

Nu är det klart! Jag har överlevt dagens stora utmaning! Jag vet egentligen inte hur jag klarade det, men jag gjorde det i allafall :) 

Cillahästen är ju inte speciellt svår att lasta. Hon går snällt på och står sen där vi ställt henne. Så lastning och avlastning är det lättaste. Så det var jag inte speciellt nervös över utan mer vad händer när vi kommer till Stall Tokarp och hur kommer hon reagera när hon kommer till ett vilt främmande ridhus? Jag hade massa olika scenarier i mitt huvud. Jag hade massa tankar kring hennes eventuella agerande. MEN samtidigt visste jag att gör jag bara som jag gör hemma, är konsekvent och lugn. Lugn var svårt men att vara konsekvent och göra som jag gör hemma det skulle jag väl klara tänkte jag. Vi var ute i rött så god tid vilket innebar att jag kunde GP ner till ridhuset med henne innan alla andra hästar kom och skulle värma upp. Hon var lite spänd men lyssnade trots allt väldigt bra på mig. Uppsättningen blev lite si sp där men hon stod i allafall lite stilla och jag kom upp. Sen var vi, eller rättade sagt jag nervös och blockerade lite saker och ting och jag tror att jag gjorde henne mer nervös/stressad än vad hon egentligen var. Jag höll i henne alldeles för hårt och lät henne inte gå fram ordentligt då jag var rädd att hon skulle göra något. För även om Cillahästen faktiskt inte gjort något med mig på evigheter inte ens en tendens till bockning eller liknande så när jag blir osäker så kommer dom tankarna fram. Min osäkerhet kommer och jag känner direkt att nu kommer något hända. Så bara jag kommer ifrån det och börjar lita på mig själv som ryttare och på min lilla häst så kommer jag klara av betydligt mer saker. 

Trots alla negativa tankar idag så har jag i allafall genomfört min första clear round på Cillahästen och på borta plan! Bara det ska jag vara stolt över. Sen kan jag alltid slipa på detaljerna och jag kan göra tusen andra saker bättre men jag ska ändå ge mig en klapp på axeln att jag åkte iväg, red och red en bana två gånger även om Cillahästen var liten ofokuserad så genomförde vi det! Vem vet vi kanske gör det igen ;)



tisdag 31 oktober 2017

Galen...

Källa: Här
 
Nu är jag lite nervös. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på....Imorgon ska Cillahästen och jag debutera. Vi ska ut på våran första clear round på Stall Tokarp. Visst vi ska "bara" hoppa 30 cm men ändå. Det känns nervöst och det känns jobbigt, men jag kan verkligen inte dra mig ur. Jag vill så gärna utvecklas med min lilla häst och jag vill så gärna att vi ska kunna göra såna här saker. Tanken var att en annan tjej skulle rida, men hon har dragit sig ur då hon inte tycker att hon är tillräckligt bra på att komma ihåg banan, att hon inte känner Cillahästn osv osv. Jag förstår henne och jag blev nog mer förvånad över att hon sa ja från början. Men hon var uppe och "hoppade" Cillahästen lite idag och det gick superbra. Men hon kom inte ihåg vilken ordning hindrena kom i, så det gjorde att hon inte ville. MEN nu får jag väl rida och jag får väl prestera lite i allafall. Att komma ihåg en bana är väl inte det svåraste utan det jag är mest nervös över är väl hur Cillahästen ska reagera på att vara på bortaplan och hur hon ska sköta sig borta. Förhoppningsvis går det hur bra som helst. Hon är ju egentligen inte så jättestressad av sig men man vet aldrig. Jag kommer trava runt hela banan. Jag menar, jag har åkt till Stall Tokarp och tävlat med Jet och jag har åkt till Stall Tokarp och tränat vid två tillfällen med Lasse [min förra häst] så vad är skillnaden egentligen...??? Jag kommer klara detta galant, hoppas jag. I värsta fall får jag väl skritta runt en bana. Det enda jag hoppas på är väl att hon inte ska bocka och att jag inte ska flyga av. Har jag bara kommit över detta så blir det nog bra....