Något jag har funderat på den senaste tiden är åldern på mina föräldrar. Jag menar jag vet hur gamla dom är men det som slog mig häromdagen när jag var och hälsade på dom var att dom faktiskt börjar bli gamla. Anledningen till att jag började tänka på detta var för att jag läste på FB för ett tag sedan att en gammal klasskompis mamma hade gått bort. Jag vet inte ålder på henne men jag kan inte tänka mig att hon var så mycket äldre än mina föräldrar. Även om jag inte umgås med henne längre och det var evighetersen jag träffades hennes mamma så är det ändå en person som jag minns har funnits där när jag var lite. Och då tänker jag givetvis på mina föräldrar. Dom kommer inte finnas där förevigt. Även om jag skulle vilja det så kommer dom lämna detta livet innan jag gör det, med stor sannolikhet i alla fall. Mina barn kommer kanske inte ha hunnit bli vuxna innan mina föräldrar går bort. Och tanken är hemsk. Jag vet egentligen inte varför jag ens tänker på detta men varje gång jag läser att en person som jag faktiskt vet vem det är och som kanske inte är mycket äldre än mina föräldrar har gått bort så tänker jag att det kanske kan hända mina föräldrar när som. Jag får ångest när jag tänker på det. För jag vill att mina föräldrar ska finnas där. Dom ska finnas som ett stöd och några jag kan prata med och dela mina vardagliga saker med. Men en dag kommer dom vara borta. Förhoppningsvis får dom leva länge till men jag är säker på att min gamla klasskompis också hoppades på att hennes mamma skulle leva länge. Nu vet jag inte om hon var sjuk eller varför hon dog men oavsett så får det en att fundera över saker som man inte vill fundera över. Så jag hoppas att mina föräldrar förstår hur mycket jag älskar dom och vilken ångest det ger mig att bara tänka tanken att de en dag inte kommer finnas hos mig och min familj.