Saknad ?

Idag var jag och åt lunch med några gamla kollegor. Väldigt trevligt och mysigt och lite tråkigt var det allt att inte åka med dom tillbaka till kontoret och fortsätta rädda världen med dom men samtidigt kände jag när jag var på kontoret och hälsade på häromdagen att jag verkligen inte saknar kontoret. Lite motsägelsefullt kanske men mina fd kollegor som jag åt lunch med anser jag även som mina vänner, några som jag kunde prata med och några som jag gärna träffade privat. Tyvärr så har jag senaste tiden då jag ägnade mig åt att rädda världen, inget intresse i att lära känna nya kollegor. Jag kom knappt ihåg vad dom hette. Lite arrogant? Nä, jag har bara kommit till den åldern då jag själv anser mig ha rätt att välja vilka jag umgås med, vilka jag pratar med och där jag också anser mig ha rätt att ta vara på min tid själv. Knäppt? Ja kanske men samtidigt så tror jag att det var ett sätt för mig att överleva livet med att rädda världen. Tyvärr saknar jag inte mitt jobb, jag saknar inte heller mina kollegor och jag är väldigt nöjd med livet just nu. Jag tror att jag har en inre ro, vilket jag inte hade på samma sätt som innan när jag hela tiden skulle rädda världen från allt. Så jag måste faktiskt säga att den saknad jag trodde att jag skulle ha av att fika med kollegor, äta lunch med kollegor eller den vardagliga sociala samvaron med kollegor saknar jag inte. Kanske är jag knäpp men just nu är jag nöjd med att gå hemma på mitt Lillhamra och bara mysa och fixa med grejer som behöver fixas med. Jag skulle lätt kunna bli hemmafru!