Igår var det ridning i min måndagsgrupp. Det var uteritt och jag som nu tycker att jag faktiskt har kommit över min rädsla för uteritterna skulle vara med. Innan har jag ALLTID kommit på massa ursäkter för att inte åka och rida när det varit uteritter. Men igår var det dags och jag önskade en liten snäll häst. Jag fick en snäll häst, tror jag i alla fall, men inte så liten. Jag fick rida Sam. Vi fick välja mellan sadel eller inte. Jag valde sadel. När vi kom ner till manegen så säger Myran att vi ska ta det LUGNT och rekommenderade att rida barbacka. Jag funderade i en halv sekund och beslutade ganska snabbt att ha sadel. Dels för att det var halt ute och dels för att jag inte kände mig helt bekväm med Sam. Vi började lugnt och sakta. Skritt och trav. Gick jättebra. Sen var jag lite stressade när vi travade på en grusväg som gick parallellt med järnvägen, då jag vet att det kommer ett tå i timmen ungefär och var lite orolig över att det skulle komma ett tåg och att Sam skulle bli rädd. Men det gick bra. Sen svängde vi av på en grusväg och för en uppförsbacke. Myran frågade när vi kommit till hälften av backen om vi ville galoppera. Jag kanske inte hoppade av glädje, men då ingen annan sa nej så sa jag inte heller nej. Jag kände att jag ville inte vara den som stoppade allting. Så vi galopperade och vilken fart Sam fick. Men det var bara en kort bit så det gick bra. Sen var det skritt och sen frågade hon igen om vi ville galoppera. Ingen sa nej och det blev en lång galopp på en snöklädd grusväg i månskenet och vilken fart han hade. Det jag kände när vi galopperade var att jag inte hade hundra koll, kände att han rusade mer och mer, men lyssnade i och för sig när jag tog lite i honom, men han studsade mer då och ville bara springa fortare och fortare...MEN som sagt jag hade inte hundra koll, som jag tycker om att ha. OCH hade han blivit rädd hade jag inte haft någon chans. Men det var en utmaning och det var en liten adrenalinkick. Men sen var han pigg och han hade nog kunnat galopperat mer =) Men jag känner mig faktiskt lite stolt över att jag vågade och att jag inte var jätterädd....Jag var nog mest rädd när vi travade ut med järnvägen...Så en bit på vägen har jag nog trots allt kommit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar