Många gånger har jag tänkt på alla dessa föräldrar som puschar sina barn i olika idrotter och står och skriker och gapar vid sidan av en fotbollsplan. Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle bli en sån förälder. Men ack vad lätt det är.

Eric spelar fotboll och har börjat spela seriematcher, vilket innebär match varje helg ca. Eftersom vi är duktiga föräldrar så är vi med på alla matcher och supportrar barnen in i minsta detalj! Jag trodde aldrig att jag skulle leva mig in i fotbollen så mycket som jag gör och jag kan känna med barnen när de kämpar in i det sista för att få chans till ett mål. Jag känner även en jätteglädje med barnen när det vinner eller bara gör mål. Detta var för mig något väldigt främmande för bara några månader sen. Men det är väl så att man som förälder lever sig in i varje sekund av barnens liv eller???

Nåja, jag har ju insett att vi får se väldigt mycket av simhallar och idrottsplatser för jag fick se ett schema på höstens matcher för Eric och Felicias simtävlingar. Så jag kan ju känna att det är tur att vi inte har något annat liv än barnen just nu :)