God morgon☀️☀️

Hade tänkte skriva detta inlägget igår men hann inte riktigt. Jag har sån TV stress just nu så jag måste prioritera att se i kapp mig på alla olika serier jag följer 😂😉Men i allafall, så igår hade jag köpt en ”vanlig” lektion på Stall Tokarp. Jag kände lite på mig att det kunde vara uteritt och det är väl inget jag egentligen vill lägga pengar på då jag rider ut på Cillahästen. Men men, sagt och gjort. Uteritt blev det så det var väl bara att le och hänga på. Jag red en liten arab som jag ridit ett fåtal gånger tidigare men det kändes ändå tryggt och bra. Jag travade och galopperade utan problem. Jag var inte ens rädd eller tyckte det var läskigt men då jag av naturen är skeptisk till saker och ting och gärna överanalyserat saker så var jag ju tvungen att göra det nu också 😂

Sen insåg jag när vi kom förbi den fina lilla dammen att vi skulle klättra i den läskiga klätterbacken 😱🙈även om vi skulle klättra uppför så kände jag panikkänslorna komma. Även om jag inte var rädd. För det var precis som om det där hemska minnet från flera år sen när jag livrädd klättrade nerför med en häst bara trängde sig fram och gjorde sig påmind. Jag kände att kroppen inte ville styra mig och jag kände alla de rädslor jag kände då kom fram även om jag faktiskt inte var rädd. Men någonstans fanns dom ju och jag kände hur tårarna började trycka på men jag lyckades trycka tillbaka dom för jag var ju inte rädd även om jag inte tyckte om det. 

Men det är märkligt hur en känsla bara kommer fram och hur det påverkade mig så otroligt starkt! Det positiva är dock att jag blivit en bättre och tryggare ryttare och jag testar nya saker med Cillahästen ofta för jag måste. Jag måste ju rida ut, jag måste ju göra saker som jag kanske inte är så bekväm med för att Cillahästen ska må bra. Och jag har byggt upp en annan trygghet kring min ridning och jag vet egentligen att jag kan. Så varför måste jag då vara skeptisk? 

Kram och puss från mig ❤️

Ps vill ni läsa om turen ut då jag faktiskt var livrädd finns det att läsa här på bloggen