Idag innan jag åkte till stallet bestämde jag mig för att rida ut. Jag hade till och med bestämt vart jag skulle rida och hade en klar bild av uteritten i huvudet. Låter kanske knäppt men så var det faktiskt. Jag skulle rida en helt ny runda som tar 1 timme och det är en runda där man får rida ut med en asfalterad väg, tror faktiskt att det är 70 på den och inne i samhället och bland massa gårdar och hus. Så detta var en utmaning helt klart för mig. Jag var nervös innan och jag tänkte hela tiden att ”vi måste lösa detta”. Jag hade en fantastiskt lyhörd liten häst men samtidigt en häst som till och från spände sig och inte riktigt ville gå fram. Hon frös till vid några tillfällen men i stället för att backa eller vända som hon gjort innan så väntade hon på min signal kändes det som. Det kändes som om hon bara ville få det bekräftat av mig att det var ok att gå framåt. Vid två tillfällen gjorde hon sina blåsljud som hon gör när hon blir riktigt rädd. Men det vara svaga ljud och hon frös bara till och väntade på mig och mitt ok att det inte är farligt. Och det var set ju inte. Hon gick på utan problem när jag väl sa till henne lugnt och stilla att det är ok.
Detta var en otrolig utmaning för mig och jag klarade det! Jag känner mig så stolt över att jag gjorde det och nu vet jag att jag kan fixa det nästa gång också och nästa och nästa och nu kan jag ta andra rundor som jag inte är så säker på, för hittills så har jag bara ridit rundor som jag varit säker på. Det kändes väldigt skönt när jag kom tillbaka till stallet att vi klarade det och att båda var nöjda. Cillahästen frustade nöjt mot slutet av rundan och var väldigt lugn och stilla. Det kändes såååå bra !
Kram och puss från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar