...Ja, precis så känner jag just nu. Jag vet att barn kan vara elaka på alla sätt och vis, men när ett annat barn säger elaka saker till ett annat barn, så kan jag inte låta bli att undra över "hur mår det barnet egentligen?"
Idag hade Felicia blivit retad. En annan elev hade varit elak mot henne och kallat henne och hennes bror för Kinesjävlar...Varför? Jo, för hon blev arg på Felicia för att hon inte fick som hon ville. Nu säger inte jag att Felicia är gudsbästa barn, men jag har försökt att lära Felicia vad som är rätt och fel, problemet är att jag tror inte att detta lilla barn har fått en sådan uppfostran. Jag kan bara försöka förklara för mina barn att man säger inte sådana saker och att jag lär barnen vad som är rätt och fel. Det hemskaste är att barnen ärver sina föräldrars trångsynthet och avundsjuka på vad andra har och inte har. Och ibland när jag ser i det stora perspektivet kan jag se att det faktiskt är synd om detta barnet på alla sätt och vis, men samtidigt har jag svårt att inte bli arg och givetvis ledsen över vad vi lär barnen och hur vi vuxna lägger ner energi på huruvida det ska vara rosa eller blått på barnen, tajta byxor eller inte. Kanske bättre att lägga lite mer energi på att uppfostra barnen i hur vi bemöter varandra oavsett hur vi ser ut, tjocka eller smala, långa eller korta, invandrare eller svensk...För frågan är egentligen hur vill vi bli bemötta? Är det ok med alla rasistiska uttalanden, ska vi vuxna bara acceptera att barn i låga åldrar faktiskt uttalar rasistiska saker till varandra???? Hur ska vi vuxna agera när ett barn säger en sådan sak, även om barnet kanske inte menar att vara rasistisk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar