Idag träffade jag en gammal vän, som jag har upplevt mycket med. Allt från att ha varit i England med till att gå gymnasiet ihop, träffa killar och mista killar....Ja, mycket har vi upplevt ihop. Men så hände något och vi gled ifrån varandra och så har vi återigen hittat tillbaka till varandra. Visst är det kul att sitta och prata om gamla minnen och tänk vad jag saknat henne. Men under samtalet idag med min vän, så pratade vi mycket om hur livet kunde ha blivit, vad som hänt med andra vänner, vilka vänner som hamnat snett osv. Och det både jag och hon kom fram till var att trots att vi var ute på "hal is" ibland så hade vi nog en trygghet, både i våra "gamla" vänner, men även från hemmet. Så när jag lämnade henne kände jag trots allt en sorg idag då jag inte såg att jag faktiskt saknade mina allra bästa vänner som jag umgicks med oavsett vad under flera år. Vi var oskiljaktiga. Dom fanns alltid där för mig, ställde upp om det var något och jag visste alltid att jag kunde höra av mig till dom. Men sen vet jag inte....vi gled ifrån varandra eller? Men då frågade jag mig, behöver det verkligen vara så? Bara för att vi idag lever helt olika liv, jobbar med olika saker och gör olika saker på fritiden, har familjer eller inte, behöver det betyda att vi inte kan umgås mer? Behöver det betyda att dom inte är mina bästa vänner? Det är ju trots allt dom jag har en historia med. Mina vänner jag har idag är jättetrevliga och jag trivs väldigt bra med dem och vi skapar en ny historia ihop, men saknaden av mina allra bästa vänner finns där, och det insåg jag idag..Frågan är nu har det gått så lång tid att vi verkligen har glidit för långt ifrån varandra för att vara bästa vänner? Eller kommer vänskapen alltid att finnas där????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar