Idag tog vi en tur ut jag och bästa hästen tillsammans med en annan tjej i stallet. Jag har aldrig ridit ut med henne innan men Cillahästen är bra kompis med den hästen hon rider så jag tänkte det blir inga problem alls. Vi skulle rida en runda som hon inte kunde så jag chansade på att kossorna kanske inte hade kommit ut än. Cillahästen traskade piggt på ända tills vi kom fram till kossorna, två stycken , som stod och tittade nyfiket på oss. Cillahästen började gå med sakta steg fram. Eftersom hon inte tvärstannade tänkte jag att hon löser nog detta denna gången. Vi har ju båda blivit modigare och vi agerar på andra sätt än tidigare. Sagt och gjort manade jag på henne framåt och berömde henne för varje litet steg hon tog. Tyvärr så tog den ena kossan ett steg framåt och Cillahästen blev rädd. Hon tvärvände och galopperade, drog iväg. Jag fick stopp på henne efter kanske tre fyra meter och jag satt kvar fast jag lyckats tappa stigbyglen på ena sidan när hon tvärvände. Den andra hästen stod bara och tittade på oss :)
Sen fick jag ägna ett antal minuter att övertala Cillahästen att gå framåt och sakta men säkert och efter ett antal steg backandes in i skogen så gick hon framåt. Frustande och spänd, men framåt gick hon och jag red förbi dom läskiga korna.
Det känns väldigt skönt att jag faktiskt lyckades lösa ytterligare en situation, från hästryggen, och en situation där båda kan känna sig nöjda. Jag var lite tveksam om jag skulle lösa denna situationen, men jag gjorde det och jag är så glad att jag gjorde det. För vad hade hänt om vi inte löst det? Det känns som ju mer situationer vi löser och ju mer saker vi utsätter oss själva för desstu starkare blir vi tillsammans och ju mer kan vi göra. Det känns faktiskt väldigt skönt och jag är så nöjd och glad över att jag utmanade mig själv till att sitta kvar och vara lugn och tänka positivt :)
Kram och puss från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar