Ibland så har jag svårt att förstå att jag har en alldeles egen häst, en häst som gett mig så många tårar och gråa hårstrån och även en rädsla och många djupa veck i min panna, men även en häst som gett mig så mycket glädje och lycka och ro i min själ. En alldeles egen liten gul häst som jag i snart ett år har kunna rida och utvecklas tillsammans med. En häst som jag NU rider ut på utan problem och kan göra det mesta med. En lite häst som jag älskar att åka till varje dag. En häst jag nu kan finna glädje med och ha roligt med. Jag kan fortfarande inte fatta allt vi har gått igenom och alla tankar som funnits kring Cillahästen som bara varit negativa. Det känns så skönt att äntligen kunna njuta av mina lilla häst :) 

Även om jag njuter av varje sekund med Cillahästen och det är min fristad från bekymmer just nu så gnager det i mitt bakhuvud ”varför galopperar du inte ute?”  så varför gör jag inte det? Jag vet faktiskt inte. Men jag ska innan sommarens slut ha galopperat ute minst en gång i allafall. För jag vill kunna göra allt med Cillahästen och verkligen ha skoj! Jag har skoj med cillahästen nu men vill ändå inte känna några begränsningar. Så skärpning och bara ta tag i utmaningen och gör det jag vill! 

Kram och puss från mig