Idag var jag och Anna och kollade lite på Peter Härnstams 25 års jubileum. Egentligen vet jag inte varför men det bara blev så. En liten utflykt och så fick man se på några fina hästar.
När man stod där så insåg jag hur långt bort jag hade kommit från ”den världen”. Det var fantastiskt fina hästar och det var hästar jag gärna hade velat äga och rida. Inte för att jag hade kunnat rida dom men ändå. Samtidigt så när jag stod där och tittade och fascinerades av dessa fina hästar så var det saker jag tittade på som jag aldrig tänkt på tidigare. Inte förrän jag började träna för Tina L, Anna-Carin, Therese och Cricco. Det jag noterade nu var hur hästarna i slog med svansen, tuggade frenetiskt på sina bett och hur de i perioder faktiskt gick bakom lod. Detta var saker jag inte tänkt på tidigare, men som jag nu insett inte betyder en harmonisk häst. Samtidigt så stod jag där och förundrades över hur fantastiskt duktiga dessa ryttare var och vilka otroligt fina hästar de hade. Hur mycket tid och energi de lägger på sina hästar och träning.
Jag stod också och funderade över om Cillahästen och jag hade passat in där. Om vi någonsin kommer att passa in i något sammanhang utanför vår lilla skyddade värld. Om vi kommer komma någonstans eller om vi ”bara” kommer vara hemma på gården och träna och försöka bli bättre. För även om jag verkligen verkligen trivs med dom som jag tränar för så skulle jag vilja åka på träningar utanför våra trygga väggar. Jag skulle så gärna vilja vara modig och göra saker med Cillahästen men jag kommer aldrig dit. Men efter denna dag och fått se Peter Härnstam och hans arbete så blev jag peppad och tänker att vi måste våga. Som en kompis sa till mig ”ingen kommer ihåg en fegis” 😁 så nu ska jag börja arbeta för en häst som jag kan lasta själv, åka iväg någon gång och som inte stressar upp sig och att jag inte ska stressa upp mig heller 😉så imorgon börjar arbetet 😁
Kram och puss från mig ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar