Ibland funderar jag på om folk i min omgivning förstår mig. Jag menar jag är oftast väldigt ironisk, rätt så självkritisk och ibland rätt så känslokall. Men någonstans med åren har jag insett, varför vara någon man inte är? Varför ska jag vara någon som är på ett sätt bara för att andra ska tycka bättre om mig? Kanske är bra i vissa fall, men jag tror faktiskt mer på att vara mig själv. Jag inser mer och mer faktiskt att det liv jag valt att leva, där jag träffar väldigt få människor, är ett liv jag trivs med. Jag träffar just nu människor jag tycker om. Jag behöver inte träffa massa folk som jag borde tycka om bara för att vi arbetar ihop eller för att det på något sätt skulle gynna mig i mina framtida val. Jag träffar människor idag som jag får ett utbyte av, som jag tycker om att umgås med, som jag blir glad av att träffa.
Jag njuter för fullt av att vara hemma på dagarna, göra det jag vill, umgås med människor jag vill träffa och jag kan bestämma när vi kan träffas. Ibland önskat jag till och med att jag skulle kunna få vara hemmafru. Tänk att få vara lyxhemmafru. Inte behöva jobba, inte behöva göra något för sitt uppehälle utan bara göra det man vill. Visst på sätt och vis kanske man kan säga att jag hat det så. Men jag jobbar faktiskt. Ett jobb jag tänkte jag bara skulle ha något år, kanske 2 år max för hur kul kan det vara att inte träffa kollegor regelbundet? Att få vara i ett socialt sammanhang som betyder något? Tyvärr visade det sig att jag älskar det alldeles för mycket 😉jag tror jag kommer ha svårt att anpassa mig tillbaka till ett liv med massa kollegor, vara i ett socialt sammanhang dit jag är tvingad och där jag måste vara varje dag minst 8 timmar/dag. Knäpp? Kanske? Men varför inte njuta av livet och göra lite mer av det man tycker om?
Kram och puss från mig ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar