Jag insåg igår efter att jag var ute med mina gamla vänner, som jag tycker väldigt mycket om, att jag nog trots allt är lite speciell....en av min vänner har också barn som simmar och när vi pratar om hur vi upplever simningen som idrott och hur vi upplever att vara på tävlingar så inser jag att jag nog är väldigt speciell. Jag tycker inte att det är skoj att prata med andra föräldrar som jag inte har något gemensamt med. Jag pratar med de föräldrar som har barn som umgås med mina barn, annars försöker jag fördriva tiden med att läsa. Helst av allt vill jag inte vara på simtävlingar alls ;) Men visst förgyller det tillvaron att inte vara som alla andra. Jag tror nog att ju äldre jag blir desstu mer kör jag mitt egna race. Jag är inte så rädd för vad andra tycker och tänker och jag tror faktiskt att jag insett att det är så mycket mer i livet än att umgås och socialisera sig med folk man inte tycker om, inte har något gemensamt med bara för att vara trevlig. Så ni som jag umgås med, pratar med och trivs med ska nog känna sig lite utvalda ;) 

Det låter jättekonstigt men jag har insett att jag är för gammal för att låtsas och att le för att göra andra till lags. Givetvis hjälper jag andra, lyssnar på andra och försöker att vara trevlig men som yngre var jag mer noga med att vara omtyckt. Nu bryr jag mig inte om det utan anser att folk antingen får tycka om mig för den jag är eller inte alls. Rätt eller fel? Men jag är som jag är och kanske väldigt speciell, men jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag faktiskt trivs med vem jag är, hur jag lever mitt liv och mindre bekymrad om vad alla andra tycker och tänker. Och är inte det det viktigaste egentligen?