Modig...

Idag sken äntligen solen och det var inte regnigt eller blåsigt. Första dagen på en evighet känns det som. Igår blåste det, men var inte regnigt så Cillahästen och jag gick på en promenad. Inget trevlig väder men hon behövde komma ut från manegens fyra väggar. Idag hade jag tänkt att löshoppa henne, men då solen sken ändrade jag mig och beslutade att rida ut. Samma runda som vi gick igår, men då det kom en stor traktor eller liknande som körde uppåt åt det hållet jag tänkte rida så ändrade jag mig. Jag tänkte att vi rider en annan runda, en runda som vi aldrig ridit själva, men tanken var egentligen att bara rida fram och tillbaka på en grusväg. Cillahästen var hur lugn som helst och det gick så bra. Jag till och med vågade trava ute på grusvägen, även om det var korta sträckor, så vågade jag. Jag kände mig så stolt och det kändes så bra. Jag slappnade nästan av. MEN så kom det där lilla krånglet som gjorde mig osäker. Vi skulle rida tillbaka in i skogen och en väg så vi kom ut på grusvägen igen. Det var en vattenpöl eller rättade sagt hade det samlats vatten i hjulspår precis där vi skulle rida in. Cillahästen vägrade helt klart att gå in. Hon började krångla. Hon försökte dra ner huvudet och bocka, vilket hon tar till när något är jobbigt och hon började dansa runt på stället. Backade och blev stressad. Jag visste att om jag lät henne gå tillbaka på grusvägen i stället för i skogen hade hon vunnit. Eller om jag, vilket slog mig, suttit av, också vunnit. Så jag höll henne på en liten volt, hon fick helt enkelt går runt i båda varven tills hon lugnat ner sig lite. Sen så styrde jag in henne mellan två träd i stället för genom vattnet. Det gick bra. Hon tvekade lite först, men gick sen. Sen var hon lite stressad, men lugnade ner sig ju mer halter jag gjorde och ju mer jag pratade med henne.

Jag kände trots att hon stressade upp sig och jag blev lite rädd, så kändes det helt ok. Jag kände att jag vågade trots allt göra andra saker än att bara skritta ute och det är ett stort steg för mig. Jag tror att ju mer jag tror på mig själv och att jag kan hantera Cillahästen när hon blir lite uppjagad så kommer jag också bli säkrare. Jag måste släppa min rädsla, vilket inte är så lätt, men jag har ridit henne sen i juli, snart ett halvår, och jag känner faktiskt att vi har kommit en bit på vägen. Jag måste nog helt enkelt lita på att jag kan och jag vågar, så tror jag att min rädsla så småningom kanske försvinner. Jag kände ett lugn när jag började rida henne idag, men när hon stressade upp sig, ja då blev jag också stressad och lite rädd, men samtidigt en beslutsamhet att reda ut situationen. För det är ett mantra jag har inom mig. Jag måste reda ut situationen, jag måste vara konsekvent och jag måste vara den som bestämmer för att Cillahästen ska bli trygg med mig och med de olika situationerna som vi kan hamna i. Så vem vet, jag kanske kanske kommer att rida längre bort från stallet, utforska nya vägar och nya rundor tillsammans med Cillahästen? Men just nu känns det skönt att ändå veta att jag kan och bara det gör mig lite lycklig.