När jag åkte till stallet så kom regnet. Tanken var att jag skulle rida ut en sväng, men jag tvekade lite när det regnade. Det är ju så att jag gör väldigt få saker i regn....När jag väl fått in Cillahästen och fixat i ordning henne så hade det slutat regna och jag tänkte en lite runda skadar ju inte. Vi hade ridit i manegen hela veckan och jag hade varken ork eller lust att rida i manegen idag. Så det fick bli en tur. Jag har ju som sagt inte ridit så långa runder själv och jag har sedan hon kom tillbaka hem från Berga Gård bara ridit en runda i skogen själv. Men då det har regnat i flera dagar så kände jag att vi fick hålla oss till grusvägarna. Min första tanken var att rida en väg fram och tillbaka, men när vi ridit en bit och allting gick så bra så beslutade jag mig att rida en liten runda. Rundan kring "monas" som jag kallar den. Cillahästen traskade på bra, stannade inte vid Monas hästar och allting gick bra. Eftersom vi var tvungna att rida på grusvägar en rätt så lång bit så finns ju även risken att träffa på bilar. Givetvis gjorde vi det. Vi träffade på en bil med ett stort släp. Jag såg bilen komma rätt långt ifrån mig, vilket också borde innebära att bilisten såg mig. Men hen gjorde inga tecken på att sakta in. Inga tecken på att överhuvudtaget stanna eller visa hänsyn till att jag kom med en häst. En häst som bilisten inte hade någon som helst aning om hur den skulle reagera på en bil med släp. Jag tycker det är SÅ IRRITERANDE och så NONCHALANT att inte ta hänsyn till att jag kommer sittandes på en häst. Det spelar ingen roll om det är en häst, det skulle lika gärna kunna vara så att jag var ute och gick med en hund eller med barn eller vad som helst. Man tar hänsyn! När jag såg att bilisten inte tänkte sakta in så började jag vifta med mitt spö, rakt ut för att få bilisten att fatta! Bilisten blängde och saktade ner men fortsatte köra förbi oss. Nu har jag, peppar peppar, en häst som inte riktigt brydde sig om bilen eller släpet. Men jag har en häst som jag inte riktigt litar på när det gäller uteritter. Sån tur var skulle jag rida in på en väg och som bara går förbi några hus för att sen sluta på en gård. Där viker jag av in mot skogen. När jag red utmed en äng tyckte jag att jag hörde en fyrhjuling, men tänkte att den är långt borta. Men när jag kom mot skogen som jag skulle rida igenom hördes fyrhjulingen tydligt och den kom emot mig. Jag stannade med Cillahästen och föraren på fyrhjulingen körde ut på åkern/ängen i en stor cirkel runt mig, sakta och lät mig passera. Det kallar jag att visa hänsyn. Jag stannade och han stannade. Så det var bara att fortsätta sen. In i skogen, på en liten bredare stig. Eftersom Cillahästen är som sin matte så ÄLSKAR hon mat ;) vilket innebär att jag måste ha koll på hennes lilla ansikte för att hon inte ska gå och äta på alla grenar som hänger fram. Jag trodde faktiskt att det skulle vara kletigt och blött i skogen, men det var inte så farligt. Hon traskade på bra.
En bit in i skogen hörde vi en fågel som skränade rätt rejält, som ett varningsskrik. Men det var bara att fortsätta. Dock hände något och Cillahästen blev helt plötsligt spänd och "springig". Jag trodde först att hon hade blivit skrämd av något bakifrån eftersom hon började trava, men fick snabbt henne att stanna. Sen var det som om det var några osynliga spöken framför henne. För hon började gå på tvären, ville springa och försökte vid ett tillfälle att dra ner huvudet och ville nog göra en bockning. Hela Cillahästen blev som ett S. Hon backade in i skogen och fortsatte att gå på tvären och var spänd. Det enda jag tänkte på var, "bara hon stannar så jag kan sitta av"...samtidigt som jag vet att jag inte ska sitta av för då "vinner" Cillahästen. Hela den lilla gräsbacken ner höll hon på. Jag fick henne precis i slutet av backen att lugna ner sig och stå stilla. Hon blev inte avslappnad, men jag tänkte att detta måste jag klara. Jag måste vinna denna striden, jag måste reda ut detta för att inte få ett nederlag. Jag lät henne gå några steg framåt, stanna och sen gå igen. Hon var spänd men jag fick henne ändå att lyssna. Även om hon var spänd, gärna ville springa framåt så lyssnade hon på mina förhållningar, där jag ändå fick en kontroll över situationen, så jag fortsatte rida. När vi kom till stallet så var både jag och Cillahästen nöjda.
Tyvärr så när vi kom in till stallet och jag precis fått av henne tränset beslutade hon sig för att gå ut! Eller rättade sagt springa ut! Inte till sina kompisar i hagen utan tvärs över vägen till grannen....Fy vad jag skämdes! Stallägaren och hennes man var sån tur var hemma och hjälpte mig. Men jag får väl ge husägaren en liten blomma eftersom min lilla häst var i hennes trädgård.....
Jag måste trots allt ändå ge mig en klapp på axeln, för den rundan jag red har jag inte ridit själv sen hon kom hem och den enda gång jag red den själv gick inte jättebra. Även om jag inte njöt hela vägen så njöt jag faktiskt små korta bitar och jag känner mig faktiskt nöjd över att våga och klara av att rida ut själv på min lilla häst. Även om jag i början av en ridtur ut tänker på hur ont det kommer göra att ramla av och alla andra saker som kan hända så utsätter jag mig trots allt för uteritter, själv. Så vem vet jag kanske till och med kommer njuta av en tur ut någon gång inom en snar framtid. Skillnaden är att jag nu har en plan, en tanke kring hur ritten ska gå, både det positiva och det negativa (alltså jag har en tanke både vart Cillahästen ska bli rädd och där hon går på bra) och det är jag som bestämmer, INTE Cillahästen. Det tror jag är det viktigaste i min förändring i min ridning.
Trots det mindre lyckade slut av vistelsen i stallet med Cillahästen så måste jag ändå säga att jag är nöjd med min ridtur och jag är nöjd med Cillahästen. Så nu kanske jag kan ta lite helg och njuta av lördagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar