Idag medan jag väntade på att Eric skulle träna klart ägnade jag lite tid åt att själv träna. Förutom att inte försöka drunkna så tänkte jag lite....jag rannsakade mig själv medan jag låg och simmade längd efter längd. Saken är nämligen den att jag läste något gammal inlägg där jag stolt berättade hur Felicia simmad och kämpade på och antagligen var det precis när hon börjat tävla. Jag fokuserade på det positiva, att hon vann sitt heat och inte så mycket mer. Visst hade jag kommenterat att hon kom sammanlagt på 9:de plats eller något liknande. Det var efter jag läste det inlägget som jag började fundera. Fundera över hur jag har blivit som mamma och hur jag någonstans antagligen tagit det roliga ifrån henne. Inte lika mycket med Eric, men tyvärr tror jag att det är ett problem hos alla föräldrar.
Vad har jag kommit fram till då? Jo, att jag troligen någonstans började jämföra Felicia alldeles för mycket med alla andra barn. Att det någonstans blev en hets i att hon skulle prestera, att hon skulle utvecklas så snabbt som möjligt, bli den bästa inom klubben. Varför? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag ser och pratar med andra föräldrar om hur de framhäver sina barn som BÄST. För varje gång man träffar en annan förälder så pratas det om resultat, om vilken grupp barnet går i och vilken tävling barnet ska vara med på nästa helg osv osv osv. Jag har insett att det är inte jag. Jag vill att mina barn ska tycka det är roligt och genom att dom tycker det är roligt tror jag att dom presterar bättre, blir bättre människor och inte bara ser prestationen som det viktiga. MEN någonstans under alla dessa år som Felicia ägnat åt simning så har jag dragits med i att hetsa mitt barn och ifrågasätta varför inte hon presterar bättre, varför hon inte är en av dom som snabbt byter grupper och varför hon inte är det barnet som klubben anser vara "den bästa". Jag vill inte vara sån mamma och jag är inte en sån mamma egentligen, men det är inte lätt att vara på något annat sätt med dom föräldrarna som finns inom simningen. För det ska jämföras, det ska berättas om resultat och det ska hela tiden tävlas om vem som är med på vilka tävlingar, tider och medaljer. Visst alla föräldrar kanske inte är sådana men många är tyvärr det. Bara här om dagen när jag satt på läktaren hörde jag en förälder jämföra sitt barn med andra barn och deras prestationer och hur duktigt detta barnet är. Vilka tävlingar barnet borde få vara med på osv osv. Barnet är "bara" 11 år.
Så idag under min simning (när jag inte var tvungen att fokusera på att jag inte skulle drunkna) bestämde jag mig för att bli en annan mamma, en bättre mamma, den mamman som jag var när hon började simma. Den mamman som ser det lilla och blir glad för att hon vinner sitt heat eller för att hon har ett intresse. Jag ska SLUTA att vara den mamman som "kräver" att hon ska prestera, den mamman som i smyg blir avundsjuk på andra som presterar bättre och på så sätt pushar henne mer. Jag ska bli en mamma som jag var innan, en mamma som bara ser mitt barns prestation och inte jämför mitt barn med andra. För av någon anledning gör jag inte det med Eric....jag vet inte varför men jag ska bli en sån mamma till Felicia som jag är till Eric.
Nu tycker ni säkert att jag låter som världens hemskaste mamma och det kanske jag är. MEN ibland får man rannsaka sig själv för att bli en bättre mamma. Jag vill verkligen inte vara en hemsk idrottsförälder som står och skriker på läktaren och som pushar mitt barn till det yttersta....
Jag hoppas verkligen att fler idrottsföräldrar, oavsett idrott ibland rannsakar sig själv och tittar sig i spegeln och funderar på hur man är som idrottsförälder. Jag har gjort det och det känns bra =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar