En lång väg....

Idag var det exakt ett år sedan jag ramlade av Cillahästen, exakt ett år sedan som min  långa resa, min tveksamhet kring mig som ryttare började. För exakt ett år sedan ramlade jag av så illa att jag skadade mig. Spricka i två-tre revben samt något muskulärt i slutet av ryggen, ner mot min ena skinka. Jag minns det som igår....Jag skulle "bara" rida lite snabbt i paddocken, för det var trots allt en rätt så härlig dag, lite mulet men inget regn. Jag hade under några dagar kämpat med att få henne att lyssna på mig, då jag hade varit borta några dagar och en tjej hade ridit henne. Antagligen hade hon fått göra rätt mycket som hon själv ville och antagligen hade hon tagit över, så när jag kom tillbaka började jag arbeta henne från marken och just idag för ett år sedan tyckte jag att jag skulle rida henne. Sagt och gjort. Jag satte upp och efter bara två steg började Cillahästen bocka som en galning. Hon och jag körde lite rodeo. Det slutade med att jag efter kanske fem-sex bockningar flög av. Föll på sidan och fick så ont. Jag minns att jag tänkte att jag kommer nog aldrig upp igen. Efter mycket möda kom jag upp och ledde henne tillbaka till stallet. Antagligen hade jag fått en chock eller något för jag skulle byta boots på henne, sopa stallet och göra fint innan jag åkte för att hämta Eric. På vägen till skolan bestämde jag mig för att ringa 1177 bara för att höra om jag behövde söka jourvårdcentralen. Jag kanske kunde få något litet piller. I bilen, medan jag väntade på Eric, ringde jag. Tårarna rann ner för kinderna när jag berättade vad som hänt. Jag tror att jag då förstod vad som hade hänt, hur ont jag faktiskt hade och hur allvarligt jag antagligen hade trillat av. 1177 tyckte med bestämdhet att jag skulle till AVC/akutmottagningen. Sagt och gjort. Jim och jag åkte dit. Och jag hade som jag skrev, fått sprickor i två-tre revben och något muskulärt.

Jag hade så ont, under en väldigt lång tid, jag tror att det onda började släppa någon gång runt jul, men när man har ont så blir det på något sätt ett normalstadie.

Efter min avflygning så blev jag faktiskt lite rädd, rädd för att rida, rädd för att jag inte dög och någonstans så fick jag höra att "det kanske är bästa att sälja", "hon är för svår för dig" osv osv osv. Det gjorde ju inte att mitt självförtroende blev bättre. Jag hade bestämt mig för att sälja, la ut en annons samtidigt som det någonstans i bakhuvudet gnagde att det inte var rätt, inte mot mig, inte mot henne och framför allt så kände jag någonstans att detta var en häst som jag skulle få roligt med, även om jag hade alla odds emot mig.

Stallägaren kände någon som arbetade som tillridare/utbildare så sagt och gjort. Cillahästen skulle åka iväg till någon som skulle rida till henne. Så i mitten av april i år åkte hon. Innan dess hade jag vid några tillfällen suttit på henne och flygit av. Det var samma visa hela tiden. Jag satt upp, hon tog ett steg bakåt och sen började hon bocka tills jag var av. Jag tror att där någonstans blev jag rädd, rädd för att rida.

Sagt och gjort Cillahästen åkte iväg. Tre månader var hon borta och hon blev ridbar. Första gången jag red på henne hos tillridaren så var jag rädd, rädd och spänd och bara väntade på att något skulle hända. Något som gjorde att jag flög av. Men inget hände. Visst hon var spänd, men hon lyssnade på mig. Jag fick bestämma. Även om jag vågade och jag red så fanns det fortfarande en misstänksamhet gentemot Cillahästen. För något skulle hon göra, det var jag så säker på. Men inget hände. Och efter tre månader var det dags för henne att komma hem. Nervös, men med ett litet bättre självförtroende så kom hon hem. Jag har fått lära om, jag har fått bortse från den rädsla jag ibland har, jag för intala mig själv att det är jag som bestämmer, det är mig hon ska lyssna på och att jag någonstans faktiskt reder ut det.

Tyvärr kan jag nog fortfarande känna, trots att det går som på räls just nu, att folk i min omgivning inte riktigt tror på mig, på oss, utan försöker hitta fel, försöker ifrågasätta min kompetens och ifrågasätta mig som hästägare och ryttare. Det känns tråkigt och ledsamt. Det känns som om folk vill ha rätt, att jag inte duger utan jag ska ha en "lugn och stillsamhäst". Men jag tror på oss och jag känner att vi är på rätt väg. Visst vi har lång väg att gå, mycket att lära, mycket att ta oss igenom, men nu har det gått ett år sen jag skadade mig, ett år då jag trodde att jag aldrig skulle rida på Cillahästen igen, ett år då jag har fått kämpa och då det bara varit motgångar. Men nu är vi på banan. Så nu ser jag framemot ett år då jag och Cillahästen ska utvecklas och vi ska visa omgivningen hur fel dom hade om oss och hur långt man faktiskt kan gå med lite envishet, mycket arbeta och mycket kärlek. För någonstans måste jag låta alla kommentarer rinna av mig, för att jag ska lyckas. Så ett år av motgång blir förhoppningsvis ytterligare ett år med medgång......