Måste man förverkliga sig själv????

Källa: Vecko Revyn

Idag mellan hovslagaren och barnens träning så lyckades jag klämma in en date med en kär vän och hennes syster och deras små bebisar. Det var en riktigt trevlig lunch/fika men det fick mig också att tänka lite på att vara småbarnsförälder idag. Jag har flera vänner och bekantar som har små barn och något som jag blir fascinerad av varje gång jag träffar någon med en bebis eller med småbarn är hur viktigt det är för alla att ha "egen tid". Att göra saker utan bebisen/barnet, att på något sätt samtidigt som man har små barn försöka förverkliga sig själv. Min kompis syster har en bebis på knappt tre månader och hon ser verkligen fram emot att få fira jul med sin lilla familj, men det hon ser mest fram emot är att hon och hennes man ska åka till Varberg på spa och vara själva ett dygn. Bebisen ska vara hos mormor eller hos hennes syster. Enligt min kompis syster så behöver dom det. Dom behöver få vara lite själva och få sova lite, då bebisen fortfarande inte har riktigt regelbunden sömn. Jag blev helt mållös. Visst det är mysigt att åka iväg själva, det säger jag inget om. Men jag tror inte att jag åkte iväg och bodde ett dygn på hotell själv utan mina barn förrän dom var några år. Det jag definierade som mysigt var att få vara med mina barn så mycket som möjligt. Inte att jag skulle ut och åka, ut och träffa kompisar och ut och förverkliga mig själv. Visst vi var ute och åt med mammagruppen någon gång ibland på kvällstid, men jag åkte inte iväg och bodde på hotell eller hos en kompis en hel helg bara för att jag ville festa lite eller ha en mysig tjejhelg. Jag var med mina barn. Visst jag kanske tänker annorlunda än vad många gör, men jag kan fortfarande känna att jag vill ta tillvara på den tiden jag har med mina barn. Jag vill vara så mycket som möjligt med dom och inte lämnar iväg dom bara för att jag ska göra saker själv. Jag gör givetvis saker själv också men det är med ett dåligt samvete jag gör det, även om jag vet att jag behöver det. MEN skillnaden är att mina barn är 11 och 14 år gamla och inte tre månader eller två år. Jag blir faktiskt lite förvånad över att man skaffar barn och sen ska man ha "egen tid". Man får ALDRIG "egen tid" då man har barn ;)

Alla gör givetvis som dom själva vill, men jag är glad över att jag kunde och ville vara med mina barn så mycket som möjligt när dom var små. Jag är glad över att Felicia inte gick på förskolan när jag var hemma med Eric. Visst hon gick första två månaderna, men det var besvärligare att ha henne på förskolan än att ha henne hemma....Så beslutet var inte svårt. Hon ville vara hemma och jag är glad över att jag fick den tiden med henne för det var väldigt mysigt att vara hemma med henne och Eric i nästan två år. För skaffar man inte barn för att man vill vara med dom? Eller varför skaffar man barn? 

Alla tycker olika och det har alla rätt till, men jag blir lite ledsen när jag hör nyblivna mammor [framför allt vill jag säga] som saknar sitt "gamla" liv och tycker det är jobbigt att ha sina små barn hemma och MÅSTE iväg på tjejhelger för att orka. Men det är jag och alla är olika.....och JAG njöt av att vara hemma med mina barn och jag VALDE att vara hemma med dom istället för massa tjejhelger och annat, för jag VILLE vara med mina barn. Nu säger jag inte att dessa mammor inte vill vara med sina barn, men jag tror att de känner en press från olika håll och det är sorgligt i mina ögon. Så något jag önskar är att fler njuter av livet som småbarnsförälder i stället för att stressa runt och göra massa saker för barnen kommer växa upp och då saknar man mysstunderna som fanns där när dom var små......